Bästa surfgänget!

Kvällssol

Tyvärr närmar sig resan sitt slut, men vi ska njuta till sista timmen.

Solsken


Elin, Christine (jag) och Malin.
Tre glada som njuter av värmen och solen på den vackraste stranden i Santa Teresa.

Fisketur

Som ett avbrott i surfandet tog vi en morgon båten ut på havet för att testa vår fiskelycka. Från början kände i alla fall jag att det var ett litet välkommet avbrott och bara en skön båttur i solskenet på morgonen. Men vilken dag det blev. Jag lyckades få upp en stor fisk! Inte vilken fisk som helst, det var en yellow tuna (gul tonfisk antar jag att den heter på svenska)! Elin fick en tonfisk och Tobias och Klingan fick också tonfisk, Erik lyckades få en Maho. Störst fisk fick dock Jonas i andra båten, en Mahi Mahi på 15 kg!!!! Det var i särklass den största fisk jag någonsin sett. Den räckte för övrigt att mätta 20 personer på den BBQ som följde på kvällen. Men dagen bjöd på mer än bara fiske. När vi var på väg in från fisketuren såg vi delfiner som lekte bara ett par meter ifrån båten. Dessutom lyckades Elin spana in en sköldpadda som dök upp. Vilket gör hennes resa komplett, för hon har hoppats på att få se en sköldpadda enda sedan vi kom hit till Costa Rica. Och näst sista dagen var det alltså dags att den visade sig. Tyvärr hann jag inte få den på bild så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att den fanns där.



På kvällen följde, precis som jag nämnde en stor BBQ med den fisk som infångats. Total fångst blev 30 kg så det räckte gott och väl till oss alla att bli mätta och belåtna. Nu återstår sista dagens surf och sedan börjar det bli dags att packa ihop för att dra tillbaka till ett grått och kallt Sverige. Det känns avlägset när man sitter här, men minnena finns ju alltid kvar och kan tas fram när helst man önskar!
Mal Pais / Santa Teresa - Costa Rica

Bostad

För att ni ska få en bild av hur fint och bra vi har det här där vi bor, på ranchen Papa Pochete, så har jag gjort ett litet "vykort".


"Konst-igt"

Är man uppe tidigt och har stranden nästan för sig själv.... eller nja, jag och min kamera hade stranden för oss själva. Så vad gör man då för att roa sig, jo man testar bla kameran OCH sig själv. Det vill säga testar om de gamla kunskaperna fortfarande sitter kvar och om man fortfarande är lika vig som man va en gång i tiden.
Och efter en del tester så tror jag faktiskt att en del konståkning fortafarnde sitter kvar i kroppen. :)

Frukost

Varje dag bjuds vi på en fantastisk brunch, vilken alla skyndar sig till efter morgonens surf.

Morgon

Jag vaknar upp och hör surret från vår AC. Det är fortfarande mörkt ute. Rummet är skönt och svalt. Klockan är strax före sex på morgonen och en ny dag i paradiset tar sin början. Vi tar oss till stranden för att möta solen när den går upp. Det är alldeles stilla på stranden. Det är bara vi där. Vågorna svallar små och harmlösa in mot stranden. De är inte alls så aggressiva som när vi kämpar mot dem med våra surfbrädor. De tycks nästan fredliga såhär på morgonen. Vi börjar gå och känner hur tårna sjunker ner i den blöta sanden, solen börjar sakta leta sig upp över palmtopparna. Hela stranden får en rosa/lila ton blandat med lite soldis. De små krabborna börjar vakna till liv. En och annan morgonpigg surfare dyker upp med sin bräda under armen. Vi tar fram våra kameror och försöker på något sätt fånga denna morgonstund. Så stilla, så vacker. Solen är nästan helt uppe nu och börjar värma ordentligt på den redan solhärjade huden. Vi tar våra kameror, går sakta tillbaka till vårt camp och njuter av en fantastiskt god frukost innan dagens första surflektion börjar.

Färg?

Om vi har fått nån färg?
-Jo tack, flera stycken!


Nedre smalben, övre smalben, båda knän, ovanför knä, insida lår, framsida lår, höft och armbågar.
Dessa är mina allra färggladaste kroppsdelar just nu. Färgskalan går allt ifrån mörkblå och lila till rött och ljusgult, så vackert ton i ton. Än har jag inte en aning om hur man ska förhindra att alla dessa blåmärken poppar upp, men jag börjar få koll på tecken när de kommer att komma:
  1. När man paddlar som en galning för att komma upp på vågen, tittar bak på en jättelik vattenvägg och inser att, -helvete, den kommer att bryta.
  2. När man paddlar för att komma in till land, hör ett dån, tittar bak och ser en mindre tsunami tona upp där bakom.
  3. När man kommer upp på vågen, oavsett storlek. What goes up must come down.
Mindre action är det då på Pepe Negro, ranchens häst. Här uppe kan man vara lugn att ingenting går i annat än långsam gångtakt, men det är fantastiskt vackert och mysigt att ta en tur i solnedgången på stranden.

/Malin

Ödla

Här är en av många djur som bor med oss på ranchen.

Vågsurf, dag 1-2

Alla ni som tror att det här med att vågsurfa handlar om att bara stå och balansera på en bräda på vågorna. Ni kan ju ta och tänka om. Vårsurfing är en hel vetenskap kan jag (Elin) säga som aldrig rört mig i den här världen tidigare.
Till att börja med så kan man ju försöka lära sig surfspråket, utan det är det svårt att förstå instruktionerna man får. Det går liksom inte att komma med uttryck som fram, bak, sida, upp på brädan. NEEEEJ, det är nose, tail och rail som gäller. Sedär, nu har ni de första grundstenarna för en lyckad surfkarriär. Så var det ju det här med hög- och lågvatten, vågkunskaper, hur vågor bildas och hur man tar sig ur strömmarna som bildas. Ja, ni hör ju. Vågsurfing handlar alltså också om måne och sol, vatten och vind. Med dessa kunskaper i bakfickan och med ett kaos i huvudet så var det då dags att försöka praktisera det här....

Att överhuvud taget hitta en våg som det går att surfa på, med mina kunskaper, det tar tid. Att sedan lyckas komma upp på brädan i rätt position i sidled OCH på längden samtidigt, gärna INNAN vågen sköljer över mig. Det tar ännu lite längre tid. Att sedan förstå NÄR jag ska paddla, det är en vetenskap i sig.( Tro för sjutton inte att man bara ställer sig upp och sedan är det klart) Nej, PADDLA är nyckelordet. Paddlar gör man för att komma upp i samma hastighet som vågen. Något som lyckas ungefär var femtonde gång man testar, resten av gångerna är man som en torktumlare i en våg för att man har fått ett NOSEDIVE. Japp, det är surfspråket och betyder på svenska störtdyk med fronten före rakt ner i vattnet. Lyckas man paddla någorlunda och hålla sig på brädan, ja, det är då det kommer, ögonblicket som INTE får gå fel. Upphoppet mina vänner. Upphoppet är, ja, hur ska jag beskriva. Ni ligger platt på mage, intet ont anande kommer en kraft bakifrån och då är det dags att göra en sjuhelsikes armhävning SAMTIDIGT drar man in fötterna under sig så man kommer upp i stående I SIDLED. Testa gärna hemma på golvet!
Om ni då tänker er att man har greppat lite språk, man har hittat en våg, man paddlar för sitt liv och man får ett upphopp som sitter, man rider vågen och balansen håller. kan ni då förstå känslan som sprider sig i kropp och själ?! Man glömmer alla ömma muskler, man glömmer lungorna som är fulla med saltvatten, man tänker inte på att man inte ser för att vattnet smugit innanför linserna. Man bara ler från själen och hela vägen ut i universum. För den känslan går inte att beskriva och det borde vara varje människas rätt att en gång i livet få uppleva ruset av vågsurf!
/Elin


Golden Orb Weaver

"Sällskapsdjur" som bor utanför oss...

Morgonstund

Underbar morgon och start på dagen. Här är klockan strax efter 05:00 på morgonen och allt är lungt och fridfullt.

Jordbävning

"San José. Fyra människor omkom när en kraftig jordbävning skakade Costa Rica i torsdags. Över 200 personer uppges också ha skadats och 600 personer, varav flera hundra turister, är avskurna från omvärlden sedan ett jordskred förstört en väg."

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article4153725.ab

Vi är inte drabbade!

Santa Teresa


Första kvällen ute i Santa Teresa, med middag och underhållande dans med eld.

Inrikesflyg

Nu är den regniga resedelen över och djungellivet lämnar vi bakom oss för att njuta av 10 dagar sol och surf.
Inrikesflyget med totalt 12 passagerare tog oss till Tambor och vidare till Surfakademins ranch. Men först efter lite strul på flyget, då den totala mängden tillåtna kilon på planet översteg det tillåtna. Så då lottades bort fyra väskor som skulle komma med nästa flygplan, förhoppningsvisen timme efter oss. Självklart vart det våra väskor som inte kom med. Och bagaget.... jo, det kom fram tillslut. Men fösta dagen surfade vi alla i lånade shorts av killarna, plus rashguard lånade av Surfakademin.





Cafe

Här kan dom verkligen allt med kaffe, både till smak och utseende.

"Snopp-Träd"

Ett något "vanligt träd" men med speciella rötter...

White Nosed Coati

Dessa söta små varelser såg vi längs vägen och de var inte de mista skygga för oss. De kallas för WHITE NOSED COATI och är tydligen ett vanligt djur i Costa Rica. Så otroligt söta!

Fakta: Vitnosad näsbjörn vistas både på marken och i träd. När den går på marken håller de svansen upprätt och på träd används svansen för att hålla balansen. Vanligen är denna art aktiv på dagen. Honor och ungdjur lever i grupper med upp till 30 individer medan hanar lever ensamma. Den långa svansen har ett mönster av ringar men teckningen är inte lika tydlig som hos vanlig näsbjörn. Vitnosad näsbjörn når en kroppslängd av cirka 63 centimeter, en svanslängd av ungefär 50 centimeter och en vikt mellan 3 och 5 kilogram.
La Fortuna - Costa Rica

"Och plötsligt så kommer det en skur"


Nu har vi rest runt i Costa Ricas djungel i en vecka och bott på lite olika ställen. Vi har haft det fuktiga klibbiga klimatet runt oss dygnet runt och då och då även upplevt en och annan skur. Men naturligtvis, regnskog och regn hör ju ihop. Nu bor vi på Tree House Hotel utanför La Fortuna och först nu insåg jag att "jaha NU har vi upplevt de tropiska regnet på riktigt". Man kan sammanfatta det enkelt genom att säga "precis när det regnar som bäst så kommer det en skur". Igår hade jag sett fram emot vår dagsutflykt på HANGING BRIDGES och vandringen till vulkanen Arenal för att se dess röda lava, samt det stora vattenfall på 70 meter som vi skulle passera och även bada vid. Allt detta hade jag sett fram emot att göra i strålande solsken, eller åtminstone i halvklart väder. Men där tyckte tydligen vädergudarna något helt annat. Natten innan så började det att regna. Och bra tänkte vi, för då kommer det vara fint väder i morgon.



Men nja, regnet höll i sig till dagen därpå. Vi tog på oss badkläder, badshort, linne, samt köpte varsin kycklinggul poncho. Sen va det bara att börja vanda, genom regnskog och bland de enorma broar som sträckte sig över djupa dalar och vatten. Men herre gud vad det regnade. Kan säga att jag aldrig någonsin upplevt så mycket regn någonsin. Det var som om någon kastade hinkar med vatten över oss, och det kan inte ha funnits något mellanrum mellan alla vattendroppar som störtade mot oss. Men roligt och intressant vandring blev i alla fall! Och Malin chockade guiden med att bevisa att tjejer absolut kan klättra i lianer.


På sista etappen, vägen ner till vattenfallet La Fortuna, så regnade det som värst och min "basouka" (min stora kamera som dom kallar för basouka här nere) fick stanna i bilen och i torrt förvar. Och tyvärr fick inte hela vattenfallet plats i den lilla vattentäta kameran.

Djungel = fukt

Bor man i djungeln så får man leva med att det är fuktigt dygnet runt och att varken kläder, pengar eller väskor någonsin länns tort. Men detta spindelnät bara måste visas, för jag tyckte det va så himla vakert.

Tree Houses Hotels

I två nätter var detta vårat hem. En himla mysig "två-plans-koja" högt uppe i träden.
En vistelse på Tree Houses Hotel ger verkligen en doft, en smak och en känsla av paradiset. I ett boende 10 meter upp i trädkronorna, mitt inne i den tätaste regnskogen finns paradiset. Här kan man sitta på sin veranda, titta på sengångare, kolibris och en fauna som normalt bara kan ses i drömmarna. Man kan höra djurens läten, alldeles intill. Man kan höra vattendropparna som landar på bladen. Man är ett med naturen. Så vackert, så stilla. Vill man se sig om så ligger ett vattenfall och en flod bara en kvarts promenad bort. Det är ro för själen och total återhämtning. Ett paradis på jorden.

Allt är så sagolikt vackert här och miljön är fantastisk. -I love it! Kolibris, sengångare osv.






Canopy


Mamma: Sluta läsa nu.
Pappa: Se till att mamma slutar läsa nu.
Det enda ni ska ha med er och hålla i är livet, sa guiden och skrattade när vi skulle ut på dagens tur. He he höll vi med och satte skrattet i halsen. Väl på plats fick vi på oss hjälmar, handske, sele och en kort genomgång av hur det skulle gå till. En bana på 14 vajerlinor högt upp bland träden och den längsta banan 600 meter lång var vad vi skulle ta oss igenom. Så gick vi högt högt upp och satte fast oss i den första vajern. Det jag var mest orolig över var inbromsningen på slutet. Tydligen skulle man dra i vajern med den handen som handsken var på, men när och hur mycket?? Man ville ju gärna inte bromsa för tidigt och bli hängande på mitten, lika lite som man ville sitta som en insekt på bilrutan in i nästa träd... Men här fanns inga provomgångar, det var bara till att köra. Och satan vad det gick! Det killade hissnande i magen av skräckblandad förtjusning, vilken känsla!

När vi blev lite varma i kläderna kunde vi faktiskt börja uppskatta omgivningarna också. Man kände sig riktigt som Tarzan där man flög fram genom djungeln och över floder, otroligt vackert! Efter ett par åk var dags att stegra nivån ytterligare ett snäpp.
Konversation med den inte så engelsktalande guiden:
-No hands
-No hands?
-No hands!
-No hands???
-No hands!
-No hands...
-OK?
(Hinner tänka inte OK! inte OK! inte OK!)
-OK...
No hands betydde att man hängde fritt i selen utan att kunna bromsa eller styra att man hängde framåt. Man kan tycka att det borde räcka så, men nej då. Väl ute på vajern, hjälplöst hängandes i sin sele högt ovan marken satte guiderna igång att skaka och hänga sig på vajern så att man flög kors och tvärs, framlänges och baklänges och som alltid i vansinnig hastighet. Helt fantastiskt var det, jag skrek av skratt och skräck och ville inte att det skulle ta slut!



Väl tillbaka efter turen tog vi en kall öl och tittade lyriskt på varandra med fåniga leenden. Det där var banne mig bland det bästa jag varit med om, Canopy vid Chilamate.

/Malin

Äventyr på väg och vatten!

Alla ni som varit på resor utomlands och känt att ni vill göra det lite mer genuint, ta vara på tillfället och uppleva kulturen lite extra mycket genom att ta sig fram med lokala transportmedel. Ni förstår säkert hur lyckliga jag och mina vänner var när vi äntligen en tidig morgon satte oss tillrätta på bussen som skulle ta oss till forsränningen. Vi hade kommit tillrätta tack vare Lonely Planets guide av busstider samt en fantastisk konversation mellan oss och lokalbefolkningen på spengelska. Mitt spanska ordförråd består i princip av ett tiotal ord som kan kombineras på olika sätt i tvåords meningar. Tyvärr får man sällan svar i tvåords meningar, väldigt sällan ingår de tio ord jag kan i svaret jag får. Men ibland fungerar det. Så med biljett och ombord på rätt buss, mot rätt mål var vi nöjda. Resan skulle ta 2 h vilket skulle ge oss en timme från busstoppet till det ställe där guiderna väntade.

Gissa hur det kändes när vi hade suttit på bussen i 2,5 h och ingen stad var i sikte?! Lätt stressad började jag fråga runt om någon kunde engelska. Guiderna väntade vid målet och skulle vi inte vara framme inom en halvtimme så missar vi detta äventyr. Ingen kunde engelska, så jag vänder mig till killen i sätet bakom och tar fram alla mina ord och sätter ihop dem till något obegripligt och får något än mer obegripligt tillbaka. Jag förstod dock att det var långt kvar och att det skulle ta ca 2 h att komma fram. Paniken är total! Där rök den forsränningen!!

Det är då man tar fram esset i rockärmen. Det är då man tar fram en Malin! Malin kan nämligen inte bara tio ord på spanska. Hon kan jättemånga ord och kan dessutom sätta ihop dem till hela meningar som folk förstår. Så hon gjorde dagerns bragd. Går fram till chauffören och får reda på att en halvtimme ska det ta. Nu kan vi andas ut.

Plötsligt dyker skylten med namnet på äventyrsföretaget upp vid sidan av vägen. Vi kastar oss på stoppknappen utan att veta vart vi är. Kliver av bussen och får syn på en taxi som är på väg att åka. En lätt språngmarsch och en tvåods konversation tar oss till vårt mål. Där är det lugnt, där är det sol, där är ingen stress och där får vi ett fantastiskt bemötande. En ordentlig säkerhetsgenomgång och sedan är det dags att hoppa i. Att forsränna är som att åka berg-och-dalbana fast på vatten. Det innebär också att man får se en fantastisk natur och att man badar på ställen som du aldrig skulle komma i i närheten av annars. Halvvägs genom turen dukades färska frukter upp. Är det något de kan här i Costa Rica så är det frukt och juice. Himmelskt gott. Efter en otrolig upplevelse på vattnet dukades en god lunch upp och mätta och belåtna kunde vi konstatera att vägen till äventyret kan ibland vara ett lika stort äventyr som äventyret självt!

/Elin

Under ytan



Svalkande stund i polen på Pachira Lodge och test av medtagen undervattenskamera.