Canopy


Mamma: Sluta läsa nu.
Pappa: Se till att mamma slutar läsa nu.
Det enda ni ska ha med er och hålla i är livet, sa guiden och skrattade när vi skulle ut på dagens tur. He he höll vi med och satte skrattet i halsen. Väl på plats fick vi på oss hjälmar, handske, sele och en kort genomgång av hur det skulle gå till. En bana på 14 vajerlinor högt upp bland träden och den längsta banan 600 meter lång var vad vi skulle ta oss igenom. Så gick vi högt högt upp och satte fast oss i den första vajern. Det jag var mest orolig över var inbromsningen på slutet. Tydligen skulle man dra i vajern med den handen som handsken var på, men när och hur mycket?? Man ville ju gärna inte bromsa för tidigt och bli hängande på mitten, lika lite som man ville sitta som en insekt på bilrutan in i nästa träd... Men här fanns inga provomgångar, det var bara till att köra. Och satan vad det gick! Det killade hissnande i magen av skräckblandad förtjusning, vilken känsla!

När vi blev lite varma i kläderna kunde vi faktiskt börja uppskatta omgivningarna också. Man kände sig riktigt som Tarzan där man flög fram genom djungeln och över floder, otroligt vackert! Efter ett par åk var dags att stegra nivån ytterligare ett snäpp.
Konversation med den inte så engelsktalande guiden:
-No hands
-No hands?
-No hands!
-No hands???
-No hands!
-No hands...
-OK?
(Hinner tänka inte OK! inte OK! inte OK!)
-OK...
No hands betydde att man hängde fritt i selen utan att kunna bromsa eller styra att man hängde framåt. Man kan tycka att det borde räcka så, men nej då. Väl ute på vajern, hjälplöst hängandes i sin sele högt ovan marken satte guiderna igång att skaka och hänga sig på vajern så att man flög kors och tvärs, framlänges och baklänges och som alltid i vansinnig hastighet. Helt fantastiskt var det, jag skrek av skratt och skräck och ville inte att det skulle ta slut!



Väl tillbaka efter turen tog vi en kall öl och tittade lyriskt på varandra med fåniga leenden. Det där var banne mig bland det bästa jag varit med om, Canopy vid Chilamate.

/Malin

3 kommentarer :

skråtts sa...

Hej Malin.
Pappa är i Småland och kan inte hindra mig från att läsa. Så det har jag gjort!!
Ja inte är det mina önskningar på upplevelser som Du har genomlidigt, vi kan väl uttrycka det lite olika. Men jag är glad att jag inte står bredvid och ser på och att jag får veta det i efterhand. Är ändå väldigt glad för att Du har det så upplevelserikt. Var rädd om Dig Malin och många kramar från mig. Pappa kommenterar nog från Stavsätra.
Hälsa också till Dina kompisar.
Kram mamma

Ericawall sa...

Wow Malin! Låter jättehäftigt, men vet inte om jag hade vågat... Såg på förra inlägget att de gamla spanskakunskaperna fortfarande sitter i! Väldigt spännande att följa er här på sidan och ni är verkligen flitiga på att skriva och vilka underbara bilder!!! Blir inte alls avundsjuk... Kram Erica

Stavsätra sa...

Hej Malin,
Hm, stora varningssignaler! Man kan bli beroende av sånt där! Låter mer beroendeframkallande än bergsklättring, inget att leka med!
Naturligtvis blir jag avundsjuk. det låter helt fantastiskt! Men jag kan kontra med att jag befinner mig på safari: Älg- och vilsvinssafari. Det började med att vi klippte en älg med tåget ner. Efter diverse larm och buller stannade tåget ett tag och fortsatte sedan söderut för halv maskin. Väl framme i Stavsätra träffade jag Nils, vår beväpnade vän från Danmark. Han hade skjutit ett av sex vildsvin som huserar nere på betesvallen. Att skjuta ett vildsvin låter kanske enkelt men innebar i detta fall att sitta absolut stilla i 4 timmar i -18 grader! Vilken tur att man inte är jägare!

Ta det nu försiktigt med era övningar! Tänk på att man lätt flyttar gränsen för skräckupplevelser! Det finns alltid nya utmaningar imorgon om imorgon finns!

Hälsningar från Carla (som instämmer i mammas kommentar om att det går an i efterhand) och pappa.