"Frukt-Ketut"

Här har vi Ketut som går på stranden och säljer frukt. Två stora fat fulla med frukt balanserar hon på huvudet hela tiden när hon går omkring och hon är alltid extremt glad. Idag mumsade vi i oss en hel ananas, och lägg märke till hur tjusigt hon skurit upp den.

Språk och tvätt...

Wida Laundry där vi lämnar in vår tvätt är ett litet ställe som sköts av två personer. En yngre kille, Ketut, som har hand om all kundkontakt. Han är om sig och kring sig och pratar glatt. Den andra personen är hans mamma som aldrig säger något, väldigt blyg och håller sig alltid i bakgrunden där hon står och stryker.

Här om dagen upptäckte vi att det saknades en liten handduk och vi har aldrig blivit av med något tidigare för de brukar ha enorm koll. Så vi gick tillbaks till tvätteriet dagen efter och fråga efter handduken, som Ketut plocka fram den direkt. Tydligen hade hans mamma glömt bort vem handduken tillhörde då hon strök tvätten (något som Ketut inte var sen att påpeka... att det var mammas fel och inte hans alltså).

Det gick ytterligare några dagar och vi gick dit igen för att lämna in en ny omgång tvätt. Då var det mamman som tog emot tvätten och jag har aldrig någonsin sett henne så glad som då. Hon trodde säkert att de förlorat oss som kunder eftersom hon slarvat bort handduken. Så hon var verkligen otroligt glad över att se oss igen. Och på knagglig engelska frågade hon hur vi mådde och tackade även för att vi kom tillbaks med mer tvätt.

Idag lämnade vi in tvätt igen och det var åter igen mamman som tog emot, fortfarande lika glad att se oss. Då hon på samma knaggliga engelska frågade Björn hur han mådde så svara Björn PÅ DERAS SPRÅK. Sa att han mådde bra och frågar artigt henne samma sak. Mamman sken upp som en sol och svarade Björn med en väldigt lång ramsa på deras språk. Varken jag eller Björn hade minsta aning om vad hon sa, men Björn nickade glatt och sa ja ja. Sen gick vi därifrån och hon tog tvätten. Samtliga med ett stort leende på läpparna.

Petrol, benisn på flaska

På Bali behöver man inte ta sig långt för att tanka mopeden. Gatorna kantas av försäljare som tappat upp bensin i stora flaskor, oftast i Absolut Vodka-flaskor faktiskt. En flaska bensin kostar ca 4.50 kr. Så idag i Kuta när tanken ekade tomt lite för långt ifrån de riktiga bensinstationerna, köpte vi två flaskor bensin hos Wayan som vi hyr vår moped av.

Warung Totemo

Nytt frukostalternativ på stammisrestaurangen!
I två veckor nu har jag gjort en specialbeställning på en frukost. Inget de har på menyn utan något jag fått dem att plocka ihop. -En stor fruktsallad med naturell yoghurt på toppen, och till det en ost-jaffel (är som en toast) och en liten vatten med lime. Hur som helst så har de snappat upp idén och serverar nu SWEDISH BREAKFAST! Tyvärr inte exakt så som ursprungsidén min, men på god väg. Så nu har de i frukost-väg; American, Australian, Indonesian, Continental och Swedish!

GLAD MIDSOMMAR!

Den här såg ju bara för rolig ut där den låg i konditoridisken på Carrefour (mataffären). Och de försöker verkligen med att få till det när det gäller kakor och liknande.... -men det blir inte gott. Å andra sidan är det en fröjd för ögat att titta på alla roliga, knasiga och underliga kakor.

Söndagskväll

En typisk söndagskväll på Bali: Bintang, Coca-Cola med lime, brieost, kex, frukt, fin solnedgång och ingen jobbångest.

Fågelmarknad

Idag kollade vi in en fågelmarknad i Denpasar, där man kunde köpa alla möjliga sorters fåglar. Även ett par andra djur, så som sköldpaddor, mungos, apor, gräshoppor, flygande hundar, ödlor och möss. Men även mer vanliga djur som katter, kaniner och marsvin.

"Råttan" & Björn

Björn har redan låst upp och gått in genom ytterdörren. Men innan jag hinner in hör jag Björn: "Älskling det är en råtta i soptunnan! Jag såg den försvinna in i den nu!"
-Nej, det kan inte vara möjligt, hur skulle den ha kommit in. Vi har haft allt stängt, både dörrar och fönster och det var inte länge sedan vi var här.
"Det är en råtta i soptunnan, en stor en! Jag lovar, den sitter säkert i plastpåsen under kanten utanpå soptunnan! Jag såg den!"

Så sent som i går pekade jag utanför fönstret och visade Björn att en liten söt råtta kröp i taknocken (alltså utanför huset). Men hade jag inte visat den så skulle han förmodligen inte tro att en råtta nu har intagit sig in i vår 30 cm höga soptunna som dessutom har ett stängt lock som man öppnar via en fotpedal. Men han är envis. Själv så hör jag inte ett ljud från soptunnan och jag är i full gång med att tända taklamporna och stänga dörren in till sovrummet. Björn hör jag prata i bakgrunden, något om att "kryper det upp en råtta ur den där soptunnan nu så har jag panik!". I samma stund som jag vänder mig om så ser jag Björn stå uppe på en stol och med golvmoppen i högsta hugg. "Jag har panik, jag rör inte den där soptunnan!" säger han. Jag ler så stort åt vad jag både ser och hör. Han menar faktiskt allvar, han har panik. Dessutom står han på en stol och med en golvmopp i famnen! Vilket gör att jag knappt kan sluta le och skratta! Det här är ju sådant man bara ser på film ju, inte något som händer i verkligheten, framförallt inte att Björn står där uppe, han är inte den som är på det sättet. Men kul har jag och jag hör fortfarande inte minsta prassel eller ljud från soptunnan, vilket gör situationen bara ännu mer underhållande. Jag tar golvmoppen från honom. "Nej vad gör du, det där är mitt skydd", säger han och hoppar samtidigt ner och ställer sig bakom mig och får tag i en handduk som han viftar med. Jag petar på soptunnan med golvmoppen och hör fortfarande ingenting. Björn har samlat mod och tar över och gör samma sak. Med mer styrka i golvmoppen så puttar han ut soptunnan mitt på golvet... och en livrädd, knappt 5 cm lång gecko skyndar upp för väggen. Samtidigt som Björn andas ur sig en stor suck av lättnad så skrattar jag så nästan tårarna rinner.

Äta eller inte äta?

Två smaker från Pringles som jag inte tror finns i Sverige än:
Grilled Shrimp & Soft-Shell Crab

"hund-matta"

Vi har inte skaffat hund, men det är vår dörrmatta och vår entré! Det skiftar lite vad vi har för husdjur faktiskt och man ska gärna ta ett ögonkast nedåt innan man sätter ner fötterna på dörrmattan. Ibland ligger där en hund, som till och med vägrar flytta på sig då man ska ut. Och ibland är det två söta kattungar som intagit entrén.


Igår lämnade Tina och Martin och jag hoppas de fick en ok flygtur hem. Det kommer bli lite tomt här nu, men det ska vi klara. Sen kanske det är bra att vi vilar upp oss innan Linda och Martin kommer i juli sen. ;)

Vraket Liberty

En spännande dag då vi dök vid det 120 m långa vraket Liberty, som ligger på botten ca 20 m utanför stranden i Tulamben. Lastskeppet seglade för amerikanska flottan under andra världskriget och den 11 januari 1942 träffades Liberty av torpeder från en Japanska ubåt. Skadorna blev stora men skeppet bogserades in till stranden i Tulamben, där det blev stående fram till 1963 då lava från vulkanen Gunung Agung knuffades skeppet tillbaks i havet igen. Nu vilar vraket på botten, på 5 -31 meters djup, med fören längst ned. Allt är idag övervuxet av koraller och bjuder på ett sprudlande liv av fiskar. Vi var ner på 20 meters djup och sikten för dagen var tyvärr inte den bästa. Men kul va det i alla fall! Se fler bilder från Liberty i webbgalleriet.

Kuta

Underbara Kuta, känns som att komma hem då man kommer tillbaks hit efter att varit borta. Vi har haft en lugn skön och solig dag. Vi har besökt Karinas ute på Serangan, och det var väl där som allt det giftiga/farliga tog sin början. Jag, Tina och Martin snorklade på revet innanför vågorna och såg en drakfisk, otroligt vacker sådan. Vi såg även en muräna som va decimetrar ifrån att sätta tänderna i Martins mage då han ovetandes simmade över den. Sen kom två ormar förbisimmandes. Så efter det blev det en promenad på stranden tillbaks till Karina, där vi hann hämta andan i ett par minuter innan en stressad Björn kommer och säger "jag har sett haj, en tre meter lång hammarhaj. Den andre surfaren som va där ute skrattade nervöst och pekade på den, medan jag tog första bästa vågen in! Och jag ska aldrig mer surfa igen!". Sen hinner vi inte mycket mer än att sätta oss på mopparna innan Tina och Martin nästan krockar med en 1,5 meter stor varan, som sprang över jordvägen mitt framför dom.

Punktering igen!

Hi, hi, då va det dags igen, punktering för andra gången för Tina och Martin. Kan va höjden av otur under så kort period. Den här gången fick dessutom en helt ny slang sättas in, men sen va det bara att rulla vidare.

Och vad har vi lärt oss?
  1. Jo att punktering får man, så är det bara. Och vi har nog varken haft det för första eller sista gången.
  2. Priserna skiftar hej vilt, denna verkstad tog 35 kr för bytet. En annan 10 kr och en tredje ca 60 kr.
  3. Då vi åker tre personer på en och samma moped så gör vi alltid lokalbefolkningen lika glad. För vi måste se väldigt dumma ut med tanke på hur mycket de ler åt oss när vi åker som dom gör.

Big Tree

Bananpaus

På vägen hem stannade vi till för att vila moped-rumporna och för att få oss en paus i det fina landskapet. Vägen mellan Munduk och Pupuan är bland det finaste jag sett på Bali hittills. Absolut en sträcka man vill uppleva från ett öppet fordon. Det doftar nejlika längs vägen och det kommer vy efter vy på underbart vackra landskap. Där vi stannade för banan-paus kunde man inte köpa enbart en banan, det var liksom allt eller inget, så det blev en hel klase.

Munduk

Vi spenderade en natt i det lilla samhället Munduk, beläget högt uppe på berget Ganung Batukau. Och trots att Bali är enormt varmt utmed kusterna så var det svala vindar som fanns uppe bland bergen. Så det va riktigt skönt att spendera en natt där och känna "kyla" för första gången på länge.

I Munduk finns två vattenfall och vi gav oss ut på ytterligare en vandring. För ett par kronor fick vi en varsin vandringskäpp, som vi fortfarande inte vet om vi köpte eller hyrde. Men vi lämnade tillbaks dom på vägen upp, i kuren där vi köpte/hyra dem av en gumma på vägen ner. Efter halva vägen fanns en liten Warung, där man kunde köpa vatten, läsk, och deras egna kryddor. Det andra vattenfallet av dom två (det högst belägna) är det absolut finaste, där kan man även sitta på en restaurang och se ut över hela vattenfallet. Otroligt mysigt! Men man får räkna med att gå en hel del för att nå fram, det är inte en enkel gångväg. Och vi hade oturen att det kom en regnskur just då vi gått hela vägen ner, så det blev inga bilder förutom en....
-Har man inget paraply så skaffar man sig ett!

In i dimman

Desto högre up vi åkte ju mer in i dimman/molnen kom vi. Men ett par solstrålar nådde oss då vi avnjöt lunchen på 1200 meters höjd, med utsikt över sjön Danau Buyan.

Git Git / Git Git Twin

Efter att sett delfiner och snorklat utanför Lovina och dess svarta lavastränder, styr vi färden upp mot bergen. Mopeden går på full gas men rör sig inte snabbare än knappt 40 km/h. Det är brant och de små vägarna är slingrig, med stup som försvinner ner i grönskan på sidan av oss. Vi tar av vid den mellersta infarten till Git Git och parkerar då vi tycker att man inte kan ta sig längre på två hjul. En familj frågar om vi vill betala för en guide, men vi svarar nej och tycker att vi klar oss på egen hand. Hur svårt kan det egentligen vara att se ett vattenfall? 

Men när vi börjar vår vandring får vi sällskap i alla fall, utav två barn som glatt följer vår sida. Två underbara barn, Iluh och Kadek, som visar sig bli de absolut bästa guider vi någonsin kunnat få.
Barnen gör sig förstådda på glädje och de få engelska ord de kan. De visar oss inte bara det "vanliga Git Git" utan tar oss med på en tre timmar lång trecking, där vi får se fem eller sex olika vattenfall. Helt ärligt så tappade jag räkningen efter att tag. Den underbara naturen tog helt över hand och de höjdmetrar vi gick och de svettpärlor vi förlorade under vandringens gång gjorde nog sitt. De visar oss allt som finns i deras värld att se, och väntar på oss då vi badar i det svala vattnet. Iluh visar oss kakaoträd, nejlika, kaffeplantor, papaya. Hur man öppnar en kakaoplanta och vi får smaka av frukten inuti. En söt frisk smak som liknar manggis. Kadek försöker lära oss att vissla på deras sätt, mellan tummarna på något underligt vis. Men ingen av oss lyckas. Jag visar dem istället hur jag själv visslade när jag va barn, med ett grässtrå mellan fingrarna (och tro det eller ej men  kunskapen sitter fortfarande kvar). Barnen testar och testar och är överlyckliga över sin nya lärdom, även om de inte får det att fungera särskilt bra.





Barnen studsar vidare mellan stock och sten. Deras mamma kommer förbi och undrar vart de är och vad de gör. De svarar på deras språk och hon ler glatt och låter dom gå vidare med oss. Själv så är jag överlycklig över allt jag sett och upptäckt. Iluh och kadek gjorde vår dag till det absolut bästa, vi fick en oförglömlig resa vid flertalet vattenfall vid Git Git.