Bestigning av Gunung Agung

En dag kommer man blicka tillbaks och säga "Minns ni när vi var unga, äventyrliga och nästan helt utan gränser. När vi besteg Balis högsta berg, fick vår livs kick och kämpade tills varje muskel ömmade av smärta. Tvingades enas i avgörandet om att avbryta eller gå vidare, knöt band starka av vänskap och tog oss till toppen på ren vilja efter att alla muskler tagit slut".  
Den 2 november 2010 besteg vi Gunung Agung, Balis högsta vulkan, på 3031 m.ö.h.

Klockan ringde 01:00, jag tejpade min fötter och snörde skorna hårdare än någonsin. Hade någon sagt till mig för några år sedan (innan jag opererade min rygg) att jag skulle bestiga ett berg mycket högre än Kebnekaise, så hade jag INTE trott på det. Men ibland får jag idéer, och därmed en vilja och envishet som uppenbart tar mig extremt långt.


Sikten var endast ett par meter fram på stock och sten, det som pannlamporna lyste upp närmast fötterna. På sidorna gapade ett oändligt mörker och svaga läten av löv och buskar prasslade i det okända. Uppåt, uppåt, uppåt tog vi oss. Vid 1600 meters höjd lades de första spyorna av en i gruppen. Lätt regn började fall och dropparna vidtog i storlek. Ponchos blev ett måste och med den kom blöta byxor, blöta fötter och en känsla av att inte kunna urskilja svett från vatten. Vad som rann längs kroppen fick helt enkelt rinna. Sikten försämrades men uppåt var den enda tanken. Vid första ordentliga stoppet, efter första etappen avklarad, såg vädret extremt dåligt ut. Samtliga slog av sina pannlampor och blickade upp i tunga moln upplysta av blixtrar som slog i fjärran. Valet stod framför oss. Avbryta allt och vända åter, eller kämpa vidare? Guiden, Gung Bawa, pratade med oss dagen innan om hur viktigt det är med just sammanhållning då man ger sig in utmaning som denna. Då tyckte jag "självklart har vi sammanhållning". Men väder, vind och diverse förutsättningar kan ändra och påverka en hel del. Två ville avbryta och fem ville kämpa vidare. Vi valde att avvakta några minuter. Och efter fem minuters väntan tror jag att alla gudar måste ha hört min absolut innersta önska. En totalt stjärnklar himmel öppnade sig ovanför oss. Alla moln försvann, regnet upphörde och vinden blev till stiltje. Vi skulle till toppen, vi skulle bestiga berget!



Först rörde sig benens musklerna för att de var utvilade, de var på gång och taggade inför ett stort äventyr. Det övergick till ren styrka, därefter trötthet, till reservkrafter och till ren jävla vilja. Handflator tejpades, slet kroppen uppåt, varje muskel skrek av smärta, luften blev tunnare, lungorna kämpade, hjärtat slog, svetten rann. Allt kämpade, enat för att komma uppåt. 12% lutning och konstant vandring i flertalet timmar. Herre gud vilken känsla. Men när solen första strålar glänste längs bergsryggen, de sista kämpande stegen togs till toppen och man stod där uppe... -det är helt oförglömligt. Ett magiskt vackert väder och med hela Bali framför sina fötter. Här tar orden slut och jag kan inte beskriva. Jag har aldrig gjort en större fysiskt ansträngning i hela mitt liv, heller aldrig sett något så vackert, samtidigt som jag i samma stund även överträffat mig själv och förmodligen krossat alla mina gränser för vad jag trott var möjligt. Blir man troende så är det i stunder som denna. Att sen bli serverad frukost på toppen, för några minuter se oss alla försvinna in i moln som sekunden efter passerade vidare, eller att se guiden Gung Bawa tända rökelser och tillbedja berget precis vid kanten av vulkanens krater... WOW! Vad mer kan man säga än MAGISKT och OBESKRIVLIGT.

På toppen: Elin Andersson, Jeroen Melief, Marie Orre, Christine Holm, Björn Ericson. Med oss var även trevliga Piia och Juho Peltoniemi från Finland, nygifta och på bröllopsresa. Erik Sohlen kunde tyvärr inte göra klättringen då magen sa ifrån (finns ju en del olika magbakterier här som lätt ställer till det)  så han var klok och stannade på hotellet och sov istället. Men den Svenska flaggan från Eriks pappa tackar vi hjärtligt för och den tog vi med oss upp, så en liten del av Sohlen kan man väl säga tog sig till toppen.
MISSA INTE BILDGALLERIET FRÅN GUNUNG AGUNG

9 kommentarer :

Linda sa...

I'm impessed!

Anonym sa...

Vilka bilder!! Och vilken berättelse!!! Vem har gjort en så målande beskrivning? (Björn?)Jag är helt hänförd iaf./Många kramar från mig./Anette

Bylundsdotter sa...

Vad ni är coola! :) Vackra bilder, tack för att ni delar med er av allt ni upplever!

Björn sa...

Ja det va helt otroligt, men den målande beskrivningen är det Christine som står för (det e ju hennes blogg). Men jag kan bekräfta att det va precis så jobbigt, men fortfarande helt värt det och bland det häftigaste jag gjort.

christoffer sa...

Vem är det som håller Norge flaggan?

Christine sa...

Norgeflaggan står Elin för, vars mamma kommer från Norge. Men jag viftade lite med den på toppen jag också, för din skull. ;)

Tina S sa...

Förlåt att jag måste använda ett så ohedniskt ord nu, men FY FAN vad häftigt!! VIlken känsla, förstår att det här är ett livs moment! Så härliga bilder också. Avundsjuka har drabbat mig i just denna stund. :) Har inte varit så mycket av en internetanvändare denna höst, och inser nu att det ändå är ett bra tag sen vi var nere på visit. Saknar er så men vet ju att ni har det SÅ bra. Martin hälsar så varmt också! Kramkram //Tina

Anonym sa...

amazing trip

Linda Gustafsson sa...

Vilken underbar resa och upplevelse=) Getting out of the comfort zone by making sacrifices is the ultimate nourishment for your body, mind and soul;) Linda.