Bestiga Malaysias högsta berg, dag 1 (av 2)

Att bestiga Malaysias högsta berg, GUNUNG KINABALU, med en höjd på 4 095 möh är en utmaning. Det görs över 2 dagar och 1 natt, eller 3 dagar och 2 nätter. Där det sistnämnda alternativet oftast rekommenderas. Bergets topp kallas Low's peak, döpt efter sir Hugh Low som 1851 gjorde det första försöket att bestiga berget. Att idag nå dess topp är populärt bland turister, men max 120 personer får tillstånd att gå upp per dag. För att ordna med både tillstånd, guide, transport mm använde vi oss utav Mountain Torq som var väldigt bra. Berget Kinabalu presenteras i flertalet reseguider ofta som Sydostasiens högst berg, men det är många som inte håller med om det. Jag väljer dock att bortse från de klara bevisen och säger -vi har nu bestigit Sydostasiens högsta berg!

Klockan visar 06.30 och hotellets restaurang i Kota Kinabalu har ännu inte öppnat. Så två drickyoghurt och två äpplen får utgöra vår frukost, vilket är skamligt en dag som denna. Vår pick up visar sig sedan vara två timmar sen, men dyker upp efter x antal telefonsamtal. I en jäktad bil färdas vi i 1,5 timme upp mot berget, på smala slingriga vägar. En ökande obehagskänsla sprider sig i magen och min åksjuka är ett faktum. Framme vid Nationalparken är det en fröjd att kliva ur bilen, men jag anar att en mardröm just skapats framför mig. Det här är helt fel tid och helt fel dag att må såhär illa. Vid Mountain Torq’s huvudkontor har de pga förseningen förberett allting åt oss. Vi får varsin bricka med våra namnuppgifter runt halsen, en pre-check in görs och de har registreras oss vid Sabah Parks’ Operation Counter. Varsin färdig lunchlåda packas ned i ryggsäckarna, vi möter upp vår guide Lasius, och skjutsas till Timpohon Gate, 1,866 möh. Två timmar efter alla andra börjar vi äntligen vår vandring och en nedåtgående trappa in i djungeln utgör de första stegen mot bergets topp. Växtligheten är grön, kompakt och de fuktiga träden höga. Den ena trappan avlöser den andra, konstant uppåt. Och de tycks snabbt växa till oändliga, för bakom varje krön väntar en ny. Oftast längre, oftast brantare. Det går konstant uppåt. Men trots illamåendet fortlöper de första två kilometerna i ett oväntat snabbt tempo. Vi har till och med fått Lasius att andas tungt och få svettpärlor i pannan. Vi passerar både den ena och den andra gruppen av turister och för varje steg framåt släpper den bruna stigen under våra fötter ifrån sig ett litet moln av damm. I takt med att illamåendet vägrar ge vika förbrukar jag vatten som aldrig förr. Temperaturen sjunker men svetten rinner mer och mer för varje meter vi rör oss uppåt. Tempot trappas ner och jag är lika less på illamåendet som antal trappsteg. Vid 3 km förändras naturen och trapporna övergår i rena stenpartier. Temperaturen sjunker ytterligare, men jag njuter av molnens svalka då vi stannar för lunchpaus vid 4 km. Ett kycklinglår, ett kokt ägg, en apelsin, samt två toast med ost och majonnäs bäddar ner sig i magen. Men illamåendet kvarstår och mitt livs första huvudvärk har också börjat motarbeta mig. Ett gäng kineser kommer flåsandes förbi i sina tjocka jackor, följt av deras bärare som släpar på all deras packning. En konstig syn, både bärarna och de tjocka jackorna. För här sitter vi i t-shirt. Den följande sträckan är avsevärt mycket värre än den vi hittills gått. Vårt tempo blir ännu långsammare, luften förändras och de höga träden övergår till buskar och små snår. Med bästa förmåga fokusera jag på vart jag sätter fötterna, på vad jag kliver på, kliver över. I huvudet går låten I'm Gonna Be (500 Miles) med The Proclaimers ironiskt på repeat. De vi träffar vid rastplatserna ser alla trötta ut och vi möter ett par som till och med gett upp och är på väg ner. Men utsikten blir bara allt mer magisk och på ren envishet rör jag mig framåt, uppåt.





De sista stegen upp till basecamp, Pendant Hutt, är tunga. Illamåendet och huvudverken vill inte alls ge med sig och det känns som om kroppen är fäst i ett gummiband som drar bakåt medan benen kämpar framåt. Men musklerna är inte alls slut, det är bara huvudet som inte vill vara med. Men vi är äntligen framme, för idag, efter nästan 6 timmar konstant promenad uppåt. Och här på 3,289 meters höjd över havet, ovanför molnen, ska vi sova i natt. Vyn är mer än förtrollande och vi tycks sväva på det fluffigt vita som ligger framför våra fötter. Vi checkar in och skriver in oss i loggboken vid entrén, 16:10. Personalen hälsar oss glatt välkomna och visar oss till vårt rum en trappa upp. Utsikten från fönstret gör mig mållös. Jag hade kunnat stanna där i timmar och bara titta. Allt känns så overkligt. Så ofantlig vackert.







På rummet lämnar vi våra ryggsäckar, tar snabbt några klunkar vatten och går ner igen. Alla övriga äventyrare är redan samlade i salen vid entrén och en säkerhetsgenomgång inför morgondagen väntar. Tydligt visas på en grafisk karta hur vi ska gå för att nå toppen, hur många timmar den vandringen kommer ta, hur högt det är och även vilka två olika extra turer som ska göras (via ferrata experience; Low Peak Circuit som är världens högsta och Walk The Torq). Vi tillhör gruppen som förutom att nå toppen även ska göra en extra klättring, Walk The Torq, på ca 2-3 timmar. Säkerhetsutrustning gås igen med selar, rep, olika krokar mm. Följt av övningar. Jag koncentrerar mig så mycket det bara går men huvudet får tyvärr kämpa. Magen skriker också efter energi, och illamåendet vill jag slänga ner från berget för att aldrig se igen. Men så enkelt är det ju inte. Den vänliga personalen försäkrar sig om att jag mår bra och nämner något om höjdsjuka. Ber mig enbart dricka varmt och se till så kroppen inte fryser. Men höjdsjuka? Jag. Nä det vill jag inte acceptera.
Då övningar och genomgångar är färdig tar vi plats vid Laban Rata’s restaurang. Där är sorlet av ivriga och trötta människor smälter ihop i en salig blandning. En buffé står uppdukad och tallrikar fylls på löpande band. Vi slår oss ner vid ett bord framför de stora fönstren och jag har nog aldrig varit så glad över en tallrik mat i hela mitt liv. Jag blir som besatt utav blomkålen. Vet inte hur många jag äter men efter fjärde vändan får det vara nog. Säger glatt till Björn "det var den godaste blomkål jag någonsin ätit", stoppar munnen full med kött och ris och säger "det här var det godaste jag någonsin ätit", tar en bit nudlar och säger "det här var de godaste nudlar jag någonsin ätit". Därefter hör jag Björn frågande "det var väl ändå inte sant va?" Jo just idag är det här det bästa jag någonsin ätit, även om det inte alls stämmer. I takt med att tiden går och maten försvinner från tallriken känner jag hur illamåendet ger vika och huvudvärken släpper likt en domnad arm som åter får sin blodtillförsel. Strax är jag mitt helt vanliga jag och energin är på topp. (Så någon höjdsjuka var det inte). Vi tar varsin varm kopp te, sätter oss ute på den stora verandan och ser solen försvinna bakom berget. En dag som för mig började på absolut sämsta tänkbara sett har nu blivit fantastisk. Klockan 20.00 släcks lyset i hela basecamp och vi ligger i våra sovsäckar. I morgon kl 01.30 börjar vandringen till toppen.... (fortsättning följer)











 www. mountaintorq.com - Mount Kinabalu - Sabah - Borneo - Malaysia

4 kommentarer :

Anonym sa...

Wow!! Vilken utsikt!

/Martina

Anonym sa...

👌

Antonio

Marina sa...

Fantastiskt - ser fram mot klättringen mot toppen!

Anonym sa...

Starkt! Häftigt att stå där ovanför molnen!

Tina