Bestiga Malaysias högsta berg, dag 2 (av 2)

Stugan börjar vakna till liv, klockan visar 01.45 och termometern utanför har stannat på +12 grader. Trots gårdagens långa vandring känns kroppen frisk, benen pigga och musklerna utvilade. Inte ens minsta antydan till träningsvärk tycks smyga någonstans och även huvudet är som vanligt idag. Sömnen däremot har gått i intervaller. Jag har aldrig sprungit på toa så ofta under en natt någonsin. Typ varannan timme. Ha, ha! (Men så har jag också läst att på höjder över 3000m är det rätt vanligt). Frukosten står framdukad. Toast med marmelad eller jordnötssmör, samt te och kaffe. Pannlamporna sätts på plats, jackor packas fram, så väl som mössor och vantar också. Därefter ger vi oss av. Ut i det kolsvarta mörkret, upp för trappa efter trappa. Inte minsta lilla ljud hörs. Inget prassel bland buskarna och inga fåglar som kvittrar. Allt man ser är den lila kägla av ljus som pannlampan lyser upp framför våra fötter. Idag till skillnad från igår är vi inte försenade och går bland de första. Avståndet till dem bakom ökar successivt, och då vi stannar för en paus en kilometer upp står vi under en stjärnklar himmel och ser ljuset från några vägar långt, långt, där nere. Ljudet uppe på berget är fortfarande knäpp tyst.



Trapporna upphör, precis som all växtlighet. Kvar finns endast det kala karga berget. Vindarna blir kallare och den där mössan och vantarna åker fram ur ryggsäcken. Pannlampan lyser efter det tjocka rep som ligger utlagt och visar vägen mot toppen. Vissa sträckor är branta. Inte för att man riktigt ser det, men när man häver sig upp med hjälp av repet inser man att det lutar ordentligt. På något sett är det kompakta mörkret skönt och tryggt. Man har ingen aning om de stup eller vad som döljer sig någon meter ifrån oss. En bra bit bakom oss ser vi nu en ström av människor, vars ljus från alla pannlampor slingrar sig likt en orm längs bergets rygg. En mäktig och vacker syn. Repet leder oss vidare uppåt och benmusklerna får jobba. Nästan klättrandes på alla fyra når vi toppen strax innan 05.30 och inser att vi behöver vänta 30 minuter innan vi kan se soluppgången. Vi slår oss ner i lä bakom en stor sten, men ju längre tiden går ju mer värme förlorar kroppen. Snart är det kallt på riktigt, till och med för en svensk. Temperaturen är endast runt 2 grader och vindarna ännu kallare. Kinesernas stor dunjackor som jag tidigare fnös åt hade suttit fint just nu, men resten av vandringen hade jag inte velat haft något så varmt.






Då solens strålar äntligen reser sig över molnen är känslan obeskrivlig. Det må va kall men sagolikt vacker. Och vi står på toppen av Gunung Kinabalu, 4095 möh! Vilken upplevelse, vilken känsla! Så vackert att ögonen blir glansiga av stunden. Världen som vilar framför oss är olikt allt annat jag någonsin sett. Det är endast vi och ett tjugotal andra personer som hittills nått toppen. En äldre ensam kille frågar glatt om jag kan ta en bild på honom och skylten högst upp. Även hans lycka går nästan att ta på och han utbrister i enorm glädje "i tio år har jag sett fram emot det här!" Kameran klickar till och stunden är förevigad. I gengäld förevigar han även oss vid skylten högst upp på berget. 
Naturen vi nyligen gått / klättrat på alla fyra igenom smyger sig sakta fram ur mörkret. Kala berg åt alla hålla, nedanför en himmel som under några minuter visas regnbågens alla färger. I takt med att solen stiger allt högre börjar vi röra oss neråt igen. Efter repet, men denna gång med vidunderlig utsikt. Och vi möter allt fler och fler andfådda själar som stressar upp mot toppen för att glimta den vackra soluppgången. Konstigt nog så är det värre att gå nedför ett berg än uppför, framför allt för knäna. Björn´s stackars knän som för 15 år sedan var med om en olycka ger tyvärr vika redan halvvägs ned till basecamp. Så den extra klättringen vi skulle göra väljer vi tyvärr att i sista stund avstå. Men med eller utan extra klättring så var den en fantastisk upplevelse! Att bestiga ett berg ger en känsla som omöjligt går att beskriva, det är något som måste upplevas för att förstås till fullo. Och dessa dagar fulla med möten, människor, minnen, vyer och känslor, kommer jag för alltid bära med mig. Ett fantastisk avslut på vår tid på Borneo.









 www. mountaintorq.com - Mount Kinabalu - Sabah - Borneo - Malaysia

3 kommentarer :

Siv sa...

Vilka vackra bilder, tack för att ni tog mig med till toppen. Oj vad ni kämpat tappert!

4000mil.se sa...

Oj vad vackert. Detta är en dröm för mig också.
Visst var det en jordbävning för något år sedan? Är allting i ordning igen efter den?

Anonym sa...

Grymt!!!

/ Linda