När olyckan inträffar - vikten av rätt reseförsäkring

Vissa saker ska inte hända. Vissa saker tror man inte kommer hända. Men ibland inträffar det och livet förändras över en sekund. I juni för ungefär sex år sedan var ett sådant ögonblick, och  jag kan än idag höra läkarens ord eka i mitt huvud...
"hade du inte andats på vägen upp hade dina lungor sprängts."
Vi gör ett prova-på-dyk på Bali. På ön där säkerhet ofta inte tas på så stort allvar. Vi får en genomgång på max 10 minuter och går sedan i vattnet. Nästa gång jag tittar på djupmätaren visar den att vi befinner oss på mer än 22 meters djup. Detta är andra gången i mitt liv som jag dyker med tuber och jag har långt ifrån kontroll. De har gett mig för tunga vikter och dykinstruktören är den som sköter lufttrycket i min väst. Vraket vi simmar vid är coolt. Men någonstans där, då vi simmar lite mer uppåt märker jag hur jag dras mer uppåt än de andra. Jag kan inte hålla mig nere av mig själv och dykinstruktören ser jag inte till. Jag tar krampaktigt tag i Björns hand. Men det hjälper inte och jag släpper taget för att inte dra honom med mig. Några sekunder senare bryter jag genom havsytan som en raket. Jag sliter av mig masken och kippar efter andan. Illamåendet väller fram och huvudet snurrar. Jag ser land, lägger mig på rygg och sprakar med fötterna. Det känns som en evighet innan jag slutligen når den steniga stranden. Kroppen väger bly, benen darrar och vill inte bära. Vår driver och någon mer person sliter upp mig ur vågorna och får av mig utrustning. Jag säckar ihop på stenpirens kant och där blir jag liggandes. Länge.
Illamåendet är fruktansvärt, yrseln ger inte vika och hela kroppen känns konstig. De hårda stenarna under mig betyder ingenting, inte heller alla myror som springer över både mina armar och ben. Tiden går, timmarna går. Min kropp har ingen kraft och jag har svårt att fokusera. Jag hör hur dykinstruktören säger flera gånger till de andra i gruppen "hon har inte fått dykarsjuka, det är ingen fara". Men då jag flera timmar senare ber Björn ordna ett rum på boendet precis bredvid, förstår även dykinstruktören att det faktiskt är allvarligt. Väldigt allvarligt... Läs mer >> 



Jag hamnar slutligen på SOS International i Kuta, där de direkt ger mig dropp och kopplar på mig en mask med rent syre att andas. Jag blir betydligt mycket bättre under närmast timmarna och skickas hem för att sova natten hemma (det här var under året vi bodde på Bali). Där och då kände jag mig så enormt mycket friskare och trodde inte allas att jag skulle behöva åka tillbaks till sjukhuset. Men följande morgon mår jag sämre igen, som om syrebehandlingen aldrig inträffat. Det kryper i både armar och ben, kroppen är domnad på flera ställen, illamåendet är tillbaks, en ny smärta har infunnit sig över bröstet och energin är totalt borta. Tillbaks på sjukhuset får jag åter igen andas rent syre och blir snabbt förflyttad till en ambulans, som med blåljus och sirener kör mig till Sanglah Hospital (Balis störts sjukhus). Från båren ser jag taklampor vaja förbi en efter en, lokalbor som förundrat ser på mig och jag känner hur en lätt lukt av mögel infinner sig. Jag är långt ifrån turiststråken och på en plats jag aldrig varit innan.
En ny läkare med specialkunskap inom dykolyckor undersöker mig och ytterligare en kvinnlig läkare tillkallas. Överläkaren ber mig bla stå upprätt och blunda. Jag som normalt sätt har väldigt bra balans vajar likt en boj på ett stormigt hav. Och läkarens ord är svåra att ta in "du har haft enorm tur. Hade du inte andats på vägen upp hade dina lungor sprängts". Stunden och orden känns lika overkliga som känslan i hela kroppen. Jag som aldrig i hela mitt liv trott att jag ens skulle få se en tryckkammare, nu står jag bredvid en och ska in i den. Överläkaren tror dessutom att jag kommer behöva två behandlingstillfällen.


Tryckkammaren är inte stor. Jag lägger mig på den ena britsen och den kvinnliga läkaren sätter sig på den andra. Den yttre och inre dörren stängs med stora vred, och ser ut nästan som dörrar gör till bankvalv på film. Trycket förändras och "vi går ner" till vad som motsvarar ett djup på 25-30 meter. Jag får en stor svart mask fastspänd över mun och näsa, med slangar som slingrar sig iväg. Andetagen är tunga, ansträngda och masken får mig att låta som Darth Vader. I intervaller tvingas jag andas i den. 20 min följt av paus på ynka 5 (då jag får andas normalt utan mask). 30 min mask, 5 min paus, 40 min mask, 5 min paus, 1 timme mask, 5 min paus osv. Tiden känns som en evighet, timmarna passerar, och andetagen blir bara jobbigare och jobbigare. Jag känner hur svetten plötsligt börjar rinna, hur jag kämpar hårt för varje andetag och plötsligt börjar kroppen skaka. Jag känner mig varm som en kamin, bröstkorgen hoppar okontrollerat, jag får panik och sliter av mig masken. Läkaren sänker snabbt temperaturen i tryckkammaren och det känns betydligt bättre. Hon kollar mig så allt är bra och ser till att jag börjar andas i masken igen. Ytterligare timmar passerar och när 7 timmar gått är min först behandling i tryckkammaren färdig. Den tunga runda dörren öppnas och jag går ut. Överläkaren frågar hur det känns och jag säger glatt "nu är jag frisk, vi ses inte i morgon".
Jag får tillbringa natten (dagen) med att sova hemma och jag somnar helt utmattad, men glad. Jag känner mig frisk och som vanligt igen. Men så kommer den åter igen, en ny morgon och jag är åter tillbaks på ruta ett. Jag är inte frisk, inte alls. Överläkaren hälsar mig välkommen tillbaks "vad var det jag sa, du var illa där an". Jag kliver in i tryckkammaren för andra gången, en ny läkare tar plats på britsen bredvid. Jag får på den svarta masken och börjar andas likt Dart Vader igen. Men stundtals orkar jag nu sitta upp och ser ut genom ett litet runt fönster där jag ser hur Björn sitter på en brits utanför tryckkammaren och väntar. Timmarna i tryckkammaren är lika långa som första vändan. Men efter den andra behandlingen behövde jag tack och lov inte återvända.




Dessa bilder har aldrig tidigare sett dagens ljus. Aldrig setts av någon annan än min man, som var med mig där och då, varje vakande sekund. Bilderna och minnet har legat långt undanstoppat, men bör se dagens ljus. För jag vill med detta betona vikten av hur extremt viktigt det är att ha en försäkring när man reser. Rätt försäkring, dessutom. Då olyckan inträffade gällde inte vår hemförsäkring (vilken sträcker sig i 45 dagar), men vi hade tecknat en extra reseförsäkring för resterande tiden av resan. Då även varit extra noga med att välja en försäkring som täcker extremsport iom att vi surfar och gillar äventyr. (Mer info om olika reseförsäkringar finns att läsa i tidigare inlägg). På grund av dykolyckan fick jag 1 månads flygförbud och fick inte heller förflytta mig på Bali hur som helst under den tiden (för många höjdmeter uppåt). Många extra läkarbesök gjordes även innan allt var klar och totalt kostade allt närmare 200.000kr. Hade jag inte haft en försäkring, och i det här fallet rätt typ av försäkring, då hade det varit extremt jobbigt ekonomiskt.
Företaget som vi dök med hette Angel Bali Dive, vilka jag inte tror finns kvar idag. En utredning startade via PADI Australien och det visade sig att företaget arbetade med falska PADI-certifikat och papper. Tyvärr något som inte är helt ovanligt på just Bali. 

17 kommentarer :

Titti08 sa...

Stort tack för att du delar med dig av din dykolycka.
Som du skriver fort kan livet förändras.
Vi tecknar alltid förlängd försäkring.
Titti

Lisa - livetfrandenljusasidan. se sa...

Men fy vad fruktansvärt! Jag har padi-cert men har gjort refresh-kurs inför varje nytt dyk - men alltså. Ska nog inte hålla på med det där.

Vad skönt att utgången blev bra, och JA - vikten av en bra försäkring, alltså!

Christine - 29° sa...

Ja dykning är verkligen en sport som inte är riskfri. Jag insåg verkligen hur skört livet kan vara och hur mycket tur jag hade i oturen. Det var även tur att det fanns en tryckkammare på Bali, då många små öar inte har den resursen.

Idag får jag inte dyka igen utan att ha träffat och fått godkännande av läkare, men oavsett så skulle jag inte klara det rent psykiskt. Däremot älskar jag fortfarande vatten, så jag kommer fortsätta att snorkla och simma utan tuber. :)

Ditte sa...

Jag har också ett PADI- certifikat men har inte gjort uppdykningar som jag ska, så jag får inte dyka förrän det är klart. Men tyvärr är man inte så npgräknade på alla ställen med att kolla detta. Finns en hel del oseriösa företag världen över.
Tusen tack för att du delade med dig av dessa hemska upplevelser. Och så skönt att utgången för dig blev positiv.
En bra försäkring är A och O och heller mer försäkrat än för lite.


Livet är skört och än skörare i vissa sammanhang.

Emma, Sol som sol? sa...

Vilken händelse du har varit med om. Att berätta om det, att skriva är en väldigt bra terapi. Förstår att det sitter djupt, det kommer alltid att göra det.

Tack för att vi fick läsa, kanske det hjälper någon annan vid något tillfälle.

Jag gick en provapåkurs i PADI:s regi när jag gick i gymnasiet på någon friluftsdag. Dykning var inte min grej, tror jag, storebror har dock cert och hela fadderullan. Mannen min tjatar om snorkling. Kanske.

Marina sa...

Usch vilken ruggig upplevelse! För egen del gjorde jag "provdyk" där jag har förstått efteråt att det kanske inte var helt ok. Fast jag behövde inte tänka på något annat än att andas (och det tänkte jag hela tiden! Jag hade fått en ingående beskrivning vad som skulle hända med mina lungor om jag inte gjorde det!!) eftersom jag "hängde på" instruktören hela tiden och litade fullkomligt på honom. Det blev i alla fall 2x60 minuter på 12-14 meters djup så jag har i alla fall testat. Nu måste jag tillstå att jag tyckte det kändes bättre när jag tog kursen i fridykning, det var inte så mycket att tänka på då ;) Och att snorkla är helt ok...

Fantasy Dining sa...

Så hemskt! Jag har alltid varit lite rädd för vatten så jag skulle aldrig våga dyka. Snorkla får räcka! Vilken tur att ni hade försäkring. När man läser det här förstår man plötsligt vikten av det.

Moa sa...

Tack för att du delar med dig, viktigt för andra. Vilken resa! Helt otroligt. När jag ändå skriver tänkte jag fråga dig om Costa rica och dina rekommendationer där? Varma hälsn Moa

Biggeros sa...

Oj, vilken resa du har varit med om!!
Vilken tur att du hade reseförsäkring. Annars hade notan blivit sur. Det gäller verkligen att tänka sig för. Även om man tänker att det händer aldrig mig..När olyckan är framme så kan det kosta rejält. Vilken tur att du är frisk och kry och att du delar med dig din erfarenhet. Kram��

Lena i Wales sa...

Så fruktansvärt!!! Vilken tur du hade ändå.
Bra att du delar med dej. Tack!

Moa Harryson sa...

Vilket försäkringsbolag hade ni vid detta tillfälle?

Marias Memoarer sa...

Så obehagligt bara att läsa din historia, det hade ju kunnat gå så illa..! Tur att det slutade bra i alla fall, och att du var ordentligt försäkrad!

Christine - 29° sa...

Moa när detta hände hade vi Solid och deras "Backpackerförsäkring".

Maria at Inredningsvis sa...

Men gud vad hemsk och vilket skit dyk företag :( försäkringar i alla former ska man inte försumma på nåt vis har jag insett.

Jag önskar dig en fantastisk jul och nyår:)

LOVE Maria

Linda, 155cm.se sa...

Usch va hemskt att läsa om det här och så bra att du delar. Så svårt som total novis att förstå sig på storleken på riskerna, en vill ju ändå utgå från att de som jobbar med detta har koll. Glad att det gick bra till slut och ett bra avskräckande exempel över hur farligt dykning kan vara. Tack och gott nytt år!

FREEDOMtravel sa...

Tack för att du berättar! Vilken fruktansvärd upplevelse! Tur i oturen att det gick bra, men man blir förbannad på instruktörerna. De vill tjäna pengar, och struntar i att man utsätter kunderna för livsfara ...! Milsvid skillnad från dykkursen Peter gått i Sverige. Här är det massor, massor, massor av teori, filmer, säkerhetsrutiner och teoriprov innan man ens får gå ner på 3 meters djup tillsammans med instruktör i en bassäng. Och då börjar det om: teori, säkerhetsrutiner och öva, öva, öva på allt som kan gå fel och vad man gör då. Instruktörerna på dykkursen här var också väldigt upprörda över hur det går till på många ställen utomlands ... och nu förstår jag ju verkligen varför! Bra att du berättar så fler kan undvika såna här farliga dykkurser utomlands...!

Annika/Resfredag sa...

Usch, blir helt kall när jag läser det här: Vilken enorm tur du hade - och vad skönt att allt gick bra i slutändan. Är väldigt skeptisk till dykning överhuvudtaget, blir inte mindre skeptisk när jag läser sådant här... /Hälsar räddharen