5 timmar vandring - Cuicocha crater lake

Vår sista fysiska aktivitet på multisportresan med Ecuador Pure Life var en otroligt vacker vandring runt VULKANSJÖN CUICOCHA. Minibussen lämnades utmed en vägren, en stor informationskarta inspekterades och vår guide sa glatt då han pekade ut rutten ”nu har vi fem timmar vandring framför oss, men med er kommer det nog gå fortare”. Då vi efter några minuter nådde upp till den första utsiktsplatsen var det till ordet ”wow”, följt av tystnad och stora ögon. Framför oss vilade hela sjön, i en krater omgiven av flera berg och andra vulkaner i flera riktningar. Det spegelblanka och turkosblå vattnet hade nog fått de flesta att tappa anda, till och med utan höjden. Kratersjön ligger 3246 meter över havet, vilket är högt. Varje liter luft som inandas där uppe hade 64% lägre syremängden. (Vilket betyder att vad som vid låg/normal höjd kan vara jobbigt fysiskt är betydligt mycket jobbigare på hög höjd). Jag minns hur jag stod där tyst och bara beundrade landskapet, samtidigt som jag också insåg att alla de kullar och berg jag så vackert beundrade skulle mina fötter även ta mig upp och ned för. Där och då hade vi nog vant oss (en del i alla fall) med de höga höjderna iom större delen av resan utgjordes på hög höjd, och det tackar jag verkligen för.






Det var verkligen en vandring som gick upp, ner, upp, ner, upp, ner. Fulla av energi började vi med raska steg som tog oss framåt och nedför. Smått trollbundna av sjön som ständigt vilade längs vår vänstra sida. Vi fick lära oss om bär, djur och natur längs vägen. (Särskilt om blå bär som såg ut exakt som blåbär, men var typ dödligt giftiga). Men efter fyra timmars konstant promenerande var det med något trötta lungor vi tog oss an uppförsbackarna. Den blå himlen övergav oss mot slutet och svala moln svepte även in med svalare gradantal. Jag minns att ett av mina absolut första intryck av Ecuadors högland var att det påminde om Sverige. Och samma intryck bar jag även med mig där på vår sista aktivitet, när vi tråcklade oss fram bland blåbär, "Bregottkor" (på semester?) och vajande lupiner.






Fantastisk natt på 300 år gammal hacienda

Inte långt från den berömda marknaden svängde guiden av från den asfalterade huvudvägen och in till en storslagen gård med vackra vita byggnader. Husen vette in mot en välskött entré och en porlande fontän, där stora rustika trädörrar stod uppställda på den största av byggnaderna. Det rustika låset på dörren var det största jag någonsin sett, men lika vackert som alla övriga detaljer på gården. De välskötta vita fasaderna, de stora blå fönstren och de gröna träden fulla av klementiner gav ett minst sagt sagolikt intryck. 
Vid den 300 ÅR GAMMAL HACIENDA spenderade vi en natt och jag mins tiden där som igår, samt med enorm värme. Det trots att jag under tiden där använde typ alla mina tunna sommartröjor på samma gång, men hos både ägaren och de anställda fanns en gränslös värme och omtänksamhet. Ägaren hälsade oss välkomna i egen hög person, och då vi slog oss ned vid ett av sällskapsrummen kom en av de anställda snabbt dit och tände den enorma öppna spisen framför oss med van hand. Vi serverades klassisk Canelazo som välkomstdryck, hörde hästar gnägga från stallet, beundrade sjön utanför, tittade nyfiket på alla gamla foton som prydde väggarna och imponerades av de många luftiga rummen. I den vackra restaurangen serverades vi en enastående god trerättersmeny, och rummet där vi tillbringa natten var enormt. Och då var rummet som Brittany och Jacob fick ännu större, större än hela vår lägenhet hemma faktisk vilket säger en hel del om haciendans storhet och rymd. Flygelrummet där vi sov utgjordes av tre halvvåningar, med ett badrum längst ned, en säng på mittersta planet och överst låg ett sällskapsrum med öppen spis. På kvällen när det var dags att sova var rummet iordningställt för natten. Gardinerna var fördragna, en brinnande brasa sprakade i den öppna spisen och sängen var bäddade med värmekuddar. Alltså jag kan inte beskriva den fantastiska känsla jag kände där och då. Vilket enastående ställe, sådan underbar personal och otroligt speciell och fascinerande miljö. Med fötterna instuckna under en av värmepåsarna och kramandes den andra somnade jag med ett stort leende på läpparna. (Och Björn hade faktisk två egen värmepåsar, så jag beslagtog inte alla).







I slutet av 1700-talet fungerade Hacienda Pinsaqui som ett kolonialt textilföretag med tusentals vävare som exporterade tyger till USA. I generationer har haciendan ärvts vidare inom släkten Freile-Larrea och idag fungerar Haciendan som hotell, men har behållit känslan av det förflutna. Genom åren har haciendan även varit värd åt berömda historiska figurer, bland annat general Simon Bolívar (som inrättandet Venezuela, Bolivia, Colombia, Ecuador, Peru och Panama som självständiga stater, oberoende av spanskt styre). Och i slutet av artonhundratalet undertecknades också det historiska fredsavtalet mellan Colombia och Ecuador, "Treaty of Pinsaqui",  i haciendans herrgård 1863.








Marknad & souvenirer

I hundratals år har OTAVALO MARKNAD fungerat som en av de viktigaste marknaderna i Anderna. Idag är det kanske mer för turister än de egna, men där säljs fortfarande mängder av handgjorda traditionella hantverk och kläder. Marknadstraditionen sträcker sig långt tillbaks i tiden och Otavaleños utsökta väv- och textilkompetenser gick inte att ta miste på. Då vi klev in bland de många stånden möttes vi av vänliga försäljare som bar traditionella kläder - kvinnor iklädda broderade vita blusar, långa kjolar, vävda bälten och halsband av många pärlor. Och de flesta männen bar hatt och ponchos.







Jag kunde inte låta bli att inhandla några halsband och ett par armband. Och vi köpte även med oss några fina och traditionsenliga tröjor gjorda av Alpacka till några släktingars barn. Och de där tröjorna har verkligen använts flitigt. Nästan att jag ångrar att jag inte köpte en till mig själv också, men de tog tyvärr lite väl stor plats i väskan.