Från Bali till Java

Dagen har inte börjat gry och tuppen har inte ens börjat snooza. Men klockan piper och den lysande displayen visar 04:45, och påpekar att ögonlocken måste öppnas. Med varsin liten ryggsäck lämnar vi hotellet i Kuta och hoppar in i den förbokade taxin som tar oss till mötesplatsen i Seminyak. Sju av minibussens säten fylls snabbt med trevliga själva från olika sidor av världen, och tillsammans börjar vi rulla mot ett oskrivet blad, mot tre dagars vulkanäventyr på grannön Java.

Vi korsar Bali från söder till norr, och från norr till väst. Vi passerar både risfält och jordgubbsodlingar, åker över berg och skymtar apor, och ser en glimt av havet innan vi når hamnen vid Gilimanuk. Det finns ingen trafik eller någon kö att tala om, så minibussen är snabbt ombord på närmsta färja och vi letar oss ett par trappor upp. Senast vi passerade vattnet mellan Bali och Java (2010) var båten till brädden full av lokalbor och jag och Björn de enda turisterna. Något som resulterade i att alla ombord bildade en lång kö för att skaka hand och hälsa på oss. Till och med med namn, och en mins jag så väl. Tjejen som hette Fitta. Ett surrealistiskt minne alltihopa som får mig att fnittra när vi nu slår oss ner blad alla tomma bänkrader. För färjan ekar så gått som tomt, bortsett från vår lilla resegrupp som spridit ut till färjans olika hörn. Men det dröjer inte länge innan en uniformerad man nyfiket kommer fram och säger hej. Självaste andrekaptenen visar det sig. Och två sekunder senare har vi visats både kaptenshytten, presenterats för hela besättningen och jag har till och med fått styra båten och lärt mig hur man gasar. Resterande tid på vattnet spenderas just där, vid förarhytten, på andra sidan grinden med texten "obehöriga äga ej tillträde". Och under en timme hinner vi diskutera vitt och brett om allt från svenska älgar till Javas cementindustri.

Då vi når Javas fasta mark kan jag inte låta bli att le åt det nya båt-minnet som för alltid kommer bäras vidare. Samt undra om det vi eller vattnet mellan de två öarna som är speciellt. Hur som helt har vi kommit betydligt mycket närmare de vulkanerna som tidigare bara kunnat skymtats i horisonten och bussresan fortsätter mot nordväst. Vi passerar moped, på moped. Blickar ut över risodlingar som är redo att skördas och soldränkta ständer långt bort, och chauffören är minst sagt ivrig på gaspedalen. Jag kastas mellan trötthet och nyfikenhet över allt som seglar förbi utanför vindrutan, men låter stundtals det förstnämnda ta överhand och alla vyer tidvis gå förlorade.

Minibussens motor tar paus vid Warung Apung Mak Lika i Kalibagor, där ett långbord står uppdukat. En stor damm breder ut sig över nästan halva restaurangområdet och två färgglada trampbåtar i barnstorlek vilar stilla vid vattenkanten. Charmiga gazebos kantar det grönare området och frangipaniträd sträcker sig mot solen. Kurrande magar fylls med lokal mat och jag hottar upp min goda Mie Goreng med Ketjap Manis. Till alla andras fråga "vad är det?" En tjockflytande typ av soyasås som jag önskar fanns där hemma.



Färden tar oss vidare till städer, genom byar, och slutligen till en snirkliga smal väg som tar oss uppför i kraftig lutning. Efter närmare 12 timmars transport når vi byn vid Bromo. Molnen har hopat sig, mörkrets lagt sig och en frisk luft möter oss utanför minibussen. Jag börjar snabbt huttra och det finns ingen tvekan om att de små shortsen ska bytas mot långbyxor, så fort vi fått vårt rum. Ett tillfälligt elavbrott gör dock att hotellets yttre förblir ett mysterium och något för morgondagen att upptäcka. Men via mobiltelefonens svaga sken och personalens hjälp hittar vi till rum nummer 2, och både byxor och en tröja åker snabbt på. Middag serveras en kort promenad bort, på en pytteliten warung som lyser välkomnande. Vi träffar morgondagens guide som ger en genomgång inför kommande vulkan, och vid 21:00 drar vi redan det varma och tjocka täcket över oss. För 03:00 kommer klockan ringa igen.



Indotravelteam - östra Java - Indonesien

1 kommentarer :

Emma, Sol som sol? sa...

Vad roligt med förarhytten. Vissa människor lyser av glädje, öppenhet och nyfikenhet! Jag skulle tippa på att ni faller in i den kategorin.