Klassisk bananpannkaka till frukost

Efter turen vid Bromo åt vi klassisk bananpannkaka till frukost, en sådan där typisk tjock pannkaka toppad med choklad. Den serverades utomhus vid en enkel warung (lokal restaurang) i byn Cemoro Lawang där vi bodde första natten. Byn kallas också "Bromo Village" för sin nära placering till vulkanen med samma namn. Och jag har nog aldrig sett så många bilar av samma sort på ett och samma ställe. Det kändes som om exakt all i byn hade en jeep.








Vår fantastiska guide, Pak Wierio, som var med under både King-Kong viewpoint och Bromo.


Indotravelteam - Kingkong Hill - östra Java - Indonesien

Aktiva vulkanen Bromo på nära håll


Vi har lämnat "King-Kong viewpoint" bakom oss och färdas nedför, mot den aktiva vulkanen  Bromo på östra Java. Det som möjligen kan kallas bilväg slutar efter ett tag helt att existera och den fyrhjulsdrivna jeepen rullar ut i en enorm sandplatå. Ett månlandskap breder ut sig på andra sidan vindrutan och det känns som om vi landat på en helt annan planet. I alla fall tror jag att självaste månen skulle se ut så här vid närkontakt. Stupbranta vulkansidor och höga berg skjuter upp från den sänka vi befinner oss i. Marken ser nästintill död ut, som om allt liv slukats av mörk sand. Och endast några grästuvor med vita strån kämpar sig upp över jordens yta.









Efter en stunds körning kliver vi ur jeepen med vår guide Pak Wierio i spetsen. Han är i sitt rätta element. I vulkanernas närhet blir han en euforisk ciceron som dansar runt på vulkangruset och pratar sig varm om platsen; Bromo Tengger Semeru nationalpark. Och som en lydig skolklass står vi alla i en ring runtom honom och insuper varje ord av lärdom. I nationalparken ligger stratovulkanen Bromo, samt vulkanen Semeru som med sina 3676 m ö.h är det högsta berget på Java. Här finns också Indonesiens enda sandhav, vilket är calderan av en tidigare vulkans (Tengger) kollaps och täcker en yta av hela 5250 hektar. Nationalparken rymmer fyra insjöar och ca 50 floder. Och några av de speciella djur som rör sig här är marmorkatt, krabbmakak, leopard och asiatisk vildhund.

Jag har fängslats totalt av miljön som känns så overklig att den är svår att ta in. Och jag upprepar för mig själv att vi faktiskt befinner oss i ett hav av sand, vi står i en "naturens kittel", i en fördjupning i jordskorpan som skapats av en gigantisk vulkans kollaps.


Kamerans minneskort fylls med digitala avtryck och jag känner mig mäkta imponerad när vi kör vidare. Vi korsar hav av sanddyner som formats av tid och vind. Omges av flera unga vulkaner och rör oss under ett svagt soldis som som tycks kriga mot molnen. Då jeepen stannar åter igen är det är dags att låta benen jobba. Tjugotvå par kängor trampar igång med den käckhet i stegen som bara infinner sig så där i början av en vandring. Underlaget är snäll mot oss och miljön hänförande. Flertalet sadlade hästar och dess ägare iakttar oss, i hopp om att någon ska köpa sig en smidigare transport. Men alla tycks nöjda över att vandra för egen maskin. Så även jag, som till bredden är full av iver och för stunder helt förtränger att att min onda vänstervrist börjat smärta pga en gammal skada.







I den mörka öknen av sand passerar vi ett vackert hinduiskt tempel som trots sin ensamhet och matta nyans strålar av prakt. Bromo's höga siluett på 2392 m ö.h kommer allt närmare och nu är vi så nära vi får komma. Ståendes på kanten av en torr flodbädd.
-The mountain has been on level 2 alert since 2016. And now since it's last eruption last monday the alert lever is so high that visitors are prohibited from being within a 1-kilometer radius from the crater. 

Ögonen följer vulkanens oräkneliga fåror och karga utformning som leder upp till toppen. En trappa går att urskilja om man tittar noga. 250 trappsteg som vi skulle ha gått för att nå vulkankantens högsta topp för att där lyssna till hur jorden ryter. Men nu står vi 1 kilometer bort, så nära som vi tillåts komma just idag. Rök bolmar upp allt kraftigare och Bromo är en pampig skönhet. Likväl en stor påminnelse om hur liten man är som människa i förhållande till naturens krafter.

Kanske är jag aningen besviken över att inte få vandra hela vägen fram och upp till toppen. Men samtidigt är jag så exalterad över alla nya intryck att jag i huvudet vill promenera tillbaks med fjäderlätta hopplasteg. Men vristen morrar likt vulkanens avgrund, så en vacker häst blir lösningen på det problemet. För betydligt mycket mer vandring väntar oss i natt, på en helt annan vulkan. Och en trevlig ridtur tillbaks till jeepen blir den perfekta avslutningen på mötet med Bromo.





Indotravelteam - Kingkong Hill - östra Java - Indonesien

Årets Reseinspiratör på Apollo…

I år kommer Apollo tillsammans mer er läsare utse Årets Reseinspiratör i tre olika kategorier; Årets Livsnjutare, Årets Upptäckare och Årets Lokala Expert. Jag är tacksam och väldigt glad över att vara nominerad i kategorin; Årets Lokala Expert, och tävlar också om att vinna den övergripande titeln "Årets Reseinspiratör".

De fem bloggar som fått flest röster nu innan söndag går vidare till final och en jury. Så vill du gör mig väldigt glad får du jättegärna rösta på mig.

RÖSTA VIA LÄNKEN:


King Kong view - så obeskrivligt vackert


Allt är på plats: kamera på axeln, mössa på huvudet, bekväma vandringsskor och ett mycket nyfiket leende på läpparna. I en av tre små jeepar sitter vi fyra stycken tätt tillsammans i det bakre utrymmet och endast strålkastarna lyser upp en liten dela av vad som skymtar framåt. Det både skumpar ordentligt och känns genom kroppens lutning att vi färdas brant uppför. Och lutningen håller i sig tills den slingriga vägen tar slut och det är dags att stiga av och tända ficklampan.
- Come here, please hurry.
Alla skyndar vi ivrigt och förväntansfullt fram längs en liten gångnväg och gör exakt vad guiden, Pak Wierio, säger. En rask promenad utan jobbig terräng leder oss snabbt fram till en ordentlig utsiktsplats och vi befinner oss på Mount Penanjakan, på ön Java i Indonesien.
- Stand here and don't leave this spot.
Vi ställer oss på rad längs trädräcket och blickar ut i ett gapande mörker. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför vi hade så bråttom, för enligt klockan är det långt tid kvar tills solen ska gå upp. Men här står vi och endast ca 15 stycken till, varifrån det småpratas på både engelska, japanska och franska.




  Stjärnornas klara sken börjar avta och i horisonten lyser blixtar upp en vacker föreställning. Molnen skiftar form och plats lika snabbt som tiden flyter förbi. Och kalla vindar tränger stundtals in genom alla lager av tyg och får kroppen att rysa. Men plötsligt bryter solens första strålar över bergsryggen som majestätiskt sträcker sig mot himlen. Och vi är inte längre ensamma. Bakom oss är nu ett hav av människor som trängs på utsiktsplatsen likt en fullsatt konsert. Alla står vända åt samma hålla och alla försöker fånga det magiska ögonblicket innan det är förbi. Och jag förstår nu varför vi hade bråttom och inte skulle lämna vår plats. För vi har minst sagt första parkett till en annan värld som breder ut sig framför våra fötter. 



Det är vackert, gud så det är vackert! Solens dimmiga strålar är nästan overkliga. Lika graciösa som en vindpust och lika mystiska som en skugga. Och molnen som dansar nedanför bjuder på ett eget skådespel där de ser ut att smeka naturen med varsam hand. Den vita dimman täcker plötslig allt för att sekunden senare dra undan draperiet som om vi stod inför en teaterföreställning. Framför oss vilar  Bromo och Batok mountains, så där majestätiskt som bara berg och vulkaner kan stoltsera, och aktiva Bromo visar prov på moder jords styrka.



Vi befinner oss på 2650 meters höjd över havet, vid "King-Kong viewpoint". En plats som fått sitt namn  pga att en klippa där ser ut som självaste King Kong's ansikte. I takt med att solen höjer sig på himlavalvet skingrar sig alla människor mot andra avgreningar på berget. Röken från Bromo fortsätter att oavbrutet bolmar upp ur kratern och det är svår att vända bort blicken, för aldrig tidigare har vi befunnit oss så nära en aktiv vulkan. Men ännu närmare ska vi, mycket närmare. För Bromo är nämligen vårt näst stopp. Så med stora ögon och en magisk morgon i bagaget rör vi oss vidare. Längs promenaden tillbaks till jeepen fastnar jag vid tre frusna killar och ett bord uppdukat med vackra konstverk gjorda av bergets blommor. Och en söt nalle med stora rosa tofsar på huvudet är så oemotståndlig att den får följa med därifrån.




Indotravelteam - Kingkong Hill - östra Java - Indonesien

Från Bali till Java

Dagen har inte börjat gry och tuppen har inte ens börjat snooza. Men klockan piper och den lysande displayen visar 04:45, och påpekar att ögonlocken måste öppnas. Med varsin liten ryggsäck lämnar vi hotellet i Kuta och hoppar in i den förbokade taxin som tar oss till mötesplatsen i Seminyak. Sju av minibussens säten fylls snabbt med trevliga själva från olika sidor av världen, och tillsammans börjar vi rulla mot ett oskrivet blad, mot tre dagars vulkanäventyr på grannön Java.

Vi korsar Bali från söder till norr, och från norr till väst. Vi passerar både risfält och jordgubbsodlingar, åker över berg och skymtar apor, och ser en glimt av havet innan vi når hamnen vid Gilimanuk. Det finns ingen trafik eller någon kö att tala om, så minibussen är snabbt ombord på närmsta färja och vi letar oss ett par trappor upp. Senast vi passerade vattnet mellan Bali och Java (2010) var båten till brädden full av lokalbor och jag och Björn de enda turisterna. Något som resulterade i att alla ombord bildade en lång kö för att skaka hand och hälsa på oss. Till och med med namn, och en mins jag så väl. Tjejen som hette Fitta. Ett surrealistiskt minne alltihopa som får mig att fnittra när vi nu slår oss ner blad alla tomma bänkrader. För färjan ekar så gått som tomt, bortsett från vår lilla resegrupp som spridit ut till färjans olika hörn. Men det dröjer inte länge innan en uniformerad man nyfiket kommer fram och säger hej. Självaste andrekaptenen visar det sig. Och två sekunder senare har vi visats både kaptenshytten, presenterats för hela besättningen och jag har till och med fått styra båten och lärt mig hur man gasar. Resterande tid på vattnet spenderas just där, vid förarhytten, på andra sidan grinden med texten "obehöriga äga ej tillträde". Och under en timme hinner vi diskutera vitt och brett om allt från svenska älgar till Javas cementindustri.

Då vi når Javas fasta mark kan jag inte låta bli att le åt det nya båt-minnet som för alltid kommer bäras vidare. Samt undra om det vi eller vattnet mellan de två öarna som är speciellt. Hur som helt har vi kommit betydligt mycket närmare de vulkanerna som tidigare bara kunnat skymtats i horisonten och bussresan fortsätter mot nordväst. Vi passerar moped, på moped. Blickar ut över risodlingar som är redo att skördas och soldränkta ständer långt bort, och chauffören är minst sagt ivrig på gaspedalen. Jag kastas mellan trötthet och nyfikenhet över allt som seglar förbi utanför vindrutan, men låter stundtals det förstnämnda ta överhand och alla vyer tidvis gå förlorade.

Minibussens motor tar paus vid Warung Apung Mak Lika i Kalibagor, där ett långbord står uppdukat. En stor damm breder ut sig över nästan halva restaurangområdet och två färgglada trampbåtar i barnstorlek vilar stilla vid vattenkanten. Charmiga gazebos kantar det grönare området och frangipaniträd sträcker sig mot solen. Kurrande magar fylls med lokal mat och jag hottar upp min goda Mie Goreng med Ketjap Manis. Till alla andras fråga "vad är det?" En tjockflytande typ av soyasås som jag önskar fanns där hemma.



Färden tar oss vidare till städer, genom byar, och slutligen till en snirkliga smal väg som tar oss uppför i kraftig lutning. Efter närmare 12 timmars transport når vi byn vid Bromo. Molnen har hopat sig, mörkrets lagt sig och en frisk luft möter oss utanför minibussen. Jag börjar snabbt huttra och det finns ingen tvekan om att de små shortsen ska bytas mot långbyxor, så fort vi fått vårt rum. Ett tillfälligt elavbrott gör dock att hotellets yttre förblir ett mysterium och något för morgondagen att upptäcka. Men via mobiltelefonens svaga sken och personalens hjälp hittar vi till rum nummer 2, och både byxor och en tröja åker snabbt på. Middag serveras en kort promenad bort, på en pytteliten warung som lyser välkomnande. Vi träffar morgondagens guide som ger en genomgång inför kommande vulkan, och vid 21:00 drar vi redan det varma och tjocka täcket över oss. För 03:00 kommer klockan ringa igen.



Indotravelteam - östra Java - Indonesien