10 år som resebloggare

Costa Rica 2008, på stranden i Santa Teresa. Bloggens första resa.








Jag hade en plan på att skriva något speciellt vid mitt tusende blogginlägg, men upptäckte dessvärre långt senare att jag hade missat den magiska siffran med sisådär ett par hundra inlägg. Men å andra sidan fyller BLOGGEN 10 ÅR år nu i december, vilket är speciellt det också, och det kan ju vara värt några rader.
Min familj är av den beresta sorten och jag har tack vare mina föräldrar rest sedan liten. Idag har jag besökt lika många länder som jag är gammal (37), men bloggen har endast funnit med på en bråkdel av dem. Och siffran på antal länder hade kunnat vara betydligt högre om det inte vore för att jag fallit så pladask för två platser i världen; Bali och Costa Rica, vilka återbesöks flitigt. Bloggen skapade faktiskt sitt första digitala fotavtryck under just en resa till Costa Rica. Ett äventyr jag åkte iväg på tillsammans med två tjejkompisar, för att ägna halva resan åt att se landet och andra halvan till att få träningsvärk på ett surfcamp.

Mellan april 2010 till april 2011 tog jag och Björn 1 års semester och bosatte oss på ön Bali i Indonesien för att surfa. Under 2010 blev bloggen oväntat uppmärksammad och fick sin första utmärkelse.





Så ofattbart mycket har hänt på de där 10 åren som flugit förbi sedan bloggens första resa. Samtidigt som enormt lite också har förändrats, i alla fall för min egen del. Mina drömmar, mitt liv, typ av resande, typ av semestrar och min passion är i grunden exakt desamma som då. Men den pulserande världen runtomkring känns som den förändrats enormt, och den digitala världen fullkomligt exploderat. Det känns som om resebloggar knappt existerade för ett decennium sedan. Det fanns inga utbredda "band" mellan resebloggar, och själva ordet resebloggare var knappt en bäbis. Det fanns inga riktiga nätverk, samlingssidor, sammankomster, utmärkelser, events, samarbeten mm. Det var verkligen en helt annan tid. Och skillnaden mellan hur resande personer bloggade då och hur resebloggare bloggar idag är också ett stycke för sig, med enorm kontrast. Där jag tycker att det generellt sett gått från väldigt personligt, enkelt och äkta "här och nu" i livet, till mer reklamigt, pressat och journalistiskt. På både gott och ont. Men det är enormt kul att ha sett förändringens positiva vingslag. Hur broar byggts mellan bloggare och hur digitala vänner funnit varandra på riktigt i livet. Att fått se hur resebloggare håller samman, inspirerar, reser ihop, och hur resebranschen verkligen fått en stark nisch som bara växer sig allt större.




Om jag blickar tillbaks på blogg och hur den utseendemässigt sett ut genom åren så är förändringarna ganska små, sett till den digitala utvecklingen. Bannern har förnyats några gånger och färgtemat har gått från rosa till turkos. Men bloggen är layoutmässigt uppbyggd på exakt samma sätt som då den startade. Och varför jag klamrar mig fast vid detta simpla upplägg (med en banner, en högerspalt och ett huvudflöde) är för att jag fortfarande älskar tydligheten och det enkla i det. Även om man snart kan kalla det antikt också. Men för mig är den här typen av layout lite detsamma som när man bläddrar i ett fysiskt resemagasin, där man får hela uppslag (inlägg) överblickade direkt. Och slipper "webb-nyhets-looken" med lockande rubriker, ingresstexter och onödiga klick som måste göras för att nå ett helt "uppslag". Jag gillar helt enkelt att låta bloggen vara mer klassisk blogg än en rese-nyhets-sida.

Internets utveckling har under de senaste tio åren också varit ett charmigt stycke. 2005 var året då bloggar som fenomen slog igenom i Sverige och kallades då oftast för nätdagbok. Och att blogga från svensk mark där tekniken legat i framkant kan ju inte ha varit någon konst. Men att blogga som resebloggare, från andra länder och platser långt bort, har väldigt många gånger varit en utmaning. Vilket jag kan le åt enormt nu idag. Åt hur man vissa dagar kämpat för att ens få upp ett inlägg, eller kämpat med att få upp en bild på ynka 200 K. Och alla internetcaféer som besökts, ja jösses vilka minnen.

Funktionen med bloggen då den startade var att i första hand fungera som en digitala minnesbank för mig själv. En funktion som den levt upp till mer än väl, för jag mins knappt alla resor och äventyr som gjorts hittills, och tittar då och då i den digitala backspegeln. Men sen var det också kul att dela med sig av upplevelser samt inspirera andra. Men trots att bloggen fått ett tiotal fina utmärkelser genom åren så säger jag oftast att jag inte har något egentligt mål med 29°. För jag vill verkligen ha bloggen kravlös, jag vill inte ha det som ett jobb, och jag vill aldrig känna press eller stress över dess existens. Jag började blogga för att det var kul och för att jag älskar att fotografera. Och så länge bloggandet är en rolig bisyssla i mitt liv kommer bloggen leva vidare. Och precis som när jag började blogga så kommer jag fortsätta att resa för att ha semester, och inte för att blogga. Jag kommer fortsätta göra extremt få samarbeten, för jag är inte intresserad av att blanda mitt resande med jobb. Och jag kommer fortsätta leva livet så mycket som det bara går, för jag älskar det.




När det kommer till mitt fotointresse så har det växt sig starkare med åren och mycket tack vare bloggen. När jag en gång i tiden läste medialinjen på gymnasiet så arbetade jag med filmrullar, framkallade bilder förhand i mörkrum, arbetade endast med svartvita bilder och min första systemkamera hade inte ens autofokus. Och där slutade också alla min utbildning gällande fotografering. Resterande kunskap är självlärt och enormt mycket har jag att tacka min lekplats (bloggen) för. Vilket jag tycker är otroligt roligt, att nu också kunna se min egen utveckling och känna att fotointresset är en starkare låga än någonsin förr.



Men iom att jag älskar bilder och föredrar det framför text, så har Instagram börjat sno allt mer av min uppmärksamhet. Så vem vet, en dag kanske bloggens Instagram @29grader.se ersätter bloggen totalt, istället för att vara endast en sidekick som det är idag. Men det lär tiden utvisa. Och apropå bilder så har jag lyckats sortera ut en samling av bilder från de senaste 10 åren som resebloggare och de kommer publiceras nu på onsdag, några fotomässiga favoriter och några personlig favoriter. 

California Cafe & Barber

Nya pass är fixade samt hämtade, och i nästa vecka ska vi ta tag i visum. Så med andra ord kan man säga att nu har nedräkningen börjat. Regnet rinner ner längs lägenhetens fönster och utanför skiftar allt i enbart nyanser av grått, trots att vi är en vecka in i december. Så min längtan till sol, surf, värme och färgstark natur är enorm. Vi diskuterade här om dagen vad vi i matväg saknar mest från Bali, och var rörande överens om att frukostarna är det vi suktar efter mest (just nu i alla fall). Alla fantastiska juicer, smoothie bowls och grymma smörgåsar. Varav det sistnämnda blivit allt populärare på Bali de senaste åren. Och ett ställe som vi hittade under senaste resan dit var CALIFORNIA CAFE & BARBER i centrala Kuta, vilket är ett av alla frukostställen som vi längtar tillbaks till. För bara tanken på deras juicer och smörgåsar får det att vattnas i munnen. Cafét var väldigt nyöppnat då (våren 2018) och låg inte särskilt mysigt till tyvärr, för gatan var lite utav en byggarbetsplats mittemot. Men jag gissar att nu borde det vara färdigkonstruerat och ha gett det i sig mysiga lilla caféet även en charmigare känsla utanför.










Jl. Benesari - Kuta - Bali - Indonesien

Övergivet flygplan...

Man kan ju inte låta bli att undra, hur tusan hamnade flygplanet där och varför? Ute på södra Bukithalvön på Bali finns ett övergivet flygplan, en BOEING 737. Planet syns inte från vägen (JL Nusa Dua Selatan) men vilar bara ett stenkast därifrån, dold bakom en bunt containrar och parkerad i mitten av ett kalkstensbrott. Det står på privat mark men ingen vet exakt hur det kom dit. Endast ryktet säger att det köptes för att bli en cool restaurang och bar. Att det fraktades dit nedmonterat bit för bit, och att pengarna sen tog slut efter att planets byggt upp igen, så det lämnades åt sitt eget öde och förfall.
Vill man hitta till flygplanet så finns dess exakta plats på kartan här. Det mystiska planet utan märkning/logotyper "har landat" strax ovanför Pandawa Beach, endast ca 5 min därifrån. Det går inte att gå ner till planet men man kan promenera upp på klipporna som omger det och få en bra överblick. En otroligt trevlig dam sitter med en kylväska vid vägkanten under ett plåttak och säljer läsk, och hon visar glatt vart man ska promenera upp bland grönskan (om man köper något att dricka såklart).
JL Nusa Dua Selatan - Bukithalvön - Bali - Indonesien

Giliöarna - guide till de populära Gili´s

Dom omsusade och omåttligt populära Giliöarna i Indonesien lockar mängder av turister med sitt kristallklara vatten, sina vita stränderna och sköna atmosfär. Och öarna beskrivs ofta som paradis. Ett ord jag inte riktig kan skriva under på till fullo, men öarna har definitivt en härlig charm. Motordriven trafik inte är tillåten så man tar sig fram via häst och vagn, på cykel eller till fots. Tempot är lugnt, miljön charmfull och atmosfären speciell. Men skalan av lugn skiljer sig dem emellan. Trawangan är den ö som står för mest bebyggelse, utveckling och liv och rörelse, medan Meno är den mest tystlåtna och "glömda" pärlan där livet riktigt går i slow motion. Bankomater finns faktiskt på samtliga öar i dagsläget och många ställen tar kort, men det är ändå bra att ta med kontanter för den moderna tekniken är inte alltid att förlita sig på just här.

Gili Trawangan, Air och Meno ligger strax utanför Lomboks nordöstra kust, endast ca 5 min med båt därifrån (och Bali ligger ca 4 timmar bort med båt). Man åker inte till Gili för att surfa. Nej. Även om det finns ett par bryt, ett på både Trawangan och Meno, så krävs rätt förhållande för att bryten ska fungera. Vattnet är vanligtvis väldigt lugnt och vågor är inte att tala om. Vilket gör förhållandena optimala för barnfamiljer och de soldyrkare som också älskar att bada och snorkla. Livet under ytan är en stor angelägenhet som lockar många till Gili och enkelheten att snorkla direkt från stranden. Tyvärr är de flesta korallreven förstörda (döda) idag, men många färgglada fiskar finns att beskåda i det glasklara vattnet och det är inte ovanligt att man få sällskap av sköldpaddor.





GILI TRAWANGAN
Den största av de tre öarna och även kallad "Gili-T". Ön stoltserar också med smeknamnet "The Party Island", är en av Indonesien toppdestinationer och listas på Tripadvisor som "Top 10 islands in Asia". Personligen kallar jag Trawangan för ett "Mini-Thailand", för det finns många liket och man hör svenska röster typ överallt. Men ön är charmig på sitt sett och lockar med ljusa stränder samt snorkling och dykning i underbart vatten. En gång var Trawangan en enklare och lugnare backpacker ö, men de tiderna är långt förbi. Idag finns här mängder av hotell i alla prisklasser och det vimlande nattlivet växer sig starkt för varje år. Ön har faktiskt ett roterande schema bland alla barer som ger dem rätt att på endast givna dagar i veckan anordna party.
Trawangan är 3 kilometer lång och 2 kilometer bred, och att promenera runt hela ön tar ca 2,5 timme. Utav de tre öarna så är Trawangan den enda som naturmässigt sträcker sig uppåt och kan stoltsera med ett litet "berg" på mitten. Större delen av ön är idag bebyggd, men den populäraste sidan är östkusten. Där finns vad som kallas centrum, den livligaste delen av ö, och det är där båtarna från Lombok och Bali lägger till. Festerna må vara något som lockar en stor del av de yngre turisterna, men man kan också åka till Trawangan och inte ta del av det livet, för på västra och södra sidan är det betydligt lugnare. På Trawangan gillar vi boendet Vila Ombak, öns första hotell, beläget i söder och nära "centrum" men ändå på lite lugnt avstånd. Området vilar i en egen oas och deras "Traditional Lumbung Hut's" är riktigt charmiga.
Bästa snorklingen börjar uppe i norr, direkt utanför stranden. Därifrån leder lugna strömmar sen söderut längs ön så man kan "glida med" och beskåda livet under ytan. Tyvärr är revet i princip helt förstört, men fiskar finns i mängder av färger. Längre ut har Lomboks bästa ställe för dykning en gång varit och många reser fortfarande till Gili-T för att testa dyka och eller ta dykcert eftersom vattenförhållandena är riktigt bra. (Själv har jag aldrig dykt med tuber vid Gili och har efter en olycka extrem respekt för att dyka i Asien).





GILI AIR
Av de 3 Gili-öarna ligger Gili Air närmast Lombok, varifrån ön kan nås med lokalbåt på 20 minuter eller 5 min med speedboat. Två olika sätt och två helt olika priser. Namnet på ön stavades ursprungligen "Gili Ayer" (som betyder vatten), och uttalet är än idag som den gamla stavningen låter. Ön har aldrig legat i samma rampljus som Gili Trawangan. Tempot är lugnare, mängden turister färre och av de tre öarna så är Gili Air den med störst mängd lokalbefolkning. Så tar man en promenad tvärs över ön får man uppleva det lokala, till skillnad mot kusterna där hotell, restauranger och turism tagit över. Jämsides med stränderna finns en gångväg runt ön (i skiftande kvalité på sina ställen) och att promenera runt hela ön tar ca 90 min. Även om Air inte är lika populär som Trawangan så marscherar utvecklingen snabbt framåt även här och mycket har börjat byggas. ATM's finns på södra sidan av ön (nära 7Seas) och två stycken finns på östsidan (vid Bel Air Resort). Bästa snorklingen hittar man på öns östra sida och det är också längs den kusten ner mot söder som de flesta restauranger och hotell är belägna. Utsikten från östra kusten är vacker, där kuperade Lombok tonar upp sig i horisonten med Indonesiens näst högst berg, Mt Rinjani. Utbudet av mat på Gili Air är stort, och spannet sträcker sig från underbara lokala warunger till moderna nya caféer och beach clubs. I söder ligger en av vår favoritrestaurang Scallywags Organic Beach Club (finns också på Trawangan). Känslan där är mycket mer restaurang än beach club och de serverar en god grillbuffé. Bredvid Scallywags hittar man The Beach Club Gili Air som kvällstid visar bio på stranden under veckans alla dagar, så länge vädret tillåter, och det är gratis om man gästar restaurangen. (De börjar visa barnfilm tidigare, så inte helt dumt för barnfamiljer). Gällande boende så är vår favorit Akasia Villas som ligger lite off men är ett både prisvärt och mysigt ställe med egen privat pool.






GILI MENO
Är belägen mellan Trawangan och Air och beskrivs oftast som den minsta av de tre öarna. Men det stämmer inte riktigt för Air och Nemo har i princip i samma omfång och de tar lika lång tid att promenera runt. Men det som gör Meno "mindre" är att ön är betydligt mer stillsam, lugnare, mindre bebyggd och mindre välbesökt än övriga. Anledningen är att Lonely Planet i mitten av 90-talet skrev att Meno hade stora problem med mygg (dengue) vilket fick utvecklingen och besökarantalet att stanna av. Idag ser många den dåliga publiceringen som en räddning för Meno, då ön numera är himmelriket för de som söker lugnet, det oförstörda och enkelheten. En underbar plats för nyförälskade som letar efter en romantisk och avkopplande plats. Och även om merparten av boenden är i enklare modell så finns självklart en del lyxiga resorter även på Meno. Vattnet är underbart turkost och stränderna vita, och här finns inga stimmiga barer eller "full moon parties". Meno skulle jag säga står för den bästa snorklingen av de tre öarna och snorklar man i norr är chansen riktigt stor att man ser sköldpaddor. (Många snorklingsturer från både Trawangan och Air åker till Meno just av den anledningen).


Dagens bild - regndroppar


Jakten på ny resväska

Alltså som vi letat efter en riktigt bra resväska. Och den här historien tar sin början redan 2014, då vår gamla favoritresväska kastade in handduken efter många år av trogen tjänst. Efter det har ett par resväskor försökt fylla platsen och försökt leva upp till våra krav, men alla misslyckas. Väskorna har på ett eller annat sätt gått sönder eller bara varit rent ut sagt dåliga i sin funktion. Men nu tack vare resväskor.se har vi förhoppningsvis hittat en värdig ersättare. Efter ett par knapptryckningar och en snabb leverans så stod den här hemma en dag senare. Jag ivrigare än 10 små barn inför julafton. Så mycket att klämma och känna och inspektera. Och förtjusningen är stor, hoppet likaså, och ressuget nu enormt! Så uppföljning kommer i januari (eller någon månad därefter), när väskan gjort sin första tur.





Sangeh Monkey Forest (Bortom turiststråken del 5)

Med 14 hektar skog är SANGEH MONKEY FOREST den största "apa-skogen" på Bali. Träden där är också av en speciell sort och där finns den största samlingen på ön av den utrotningshotade Dipterocarpus Hasseltii. Den här apskogen är lite utav en doldis i jämförelse med kända Monkey Forest i Ubud, så här är inte alls lika många turister. Sangeh Monkey Forest var sista stoppet som vännen Putu och hennes familj stolt visade upp under vår dagsutflykt och bl.a. för att Putu växte upp i byn. Skogen har alltid varit och är än idag en mycket populär plats för lokalborna att ta sina "pre wedding photos" på, vilket var otroligt vacker att se.






Putu och hennes familj lotsade oss genom skogen och förbi flera tempel. Ett mycket speciellt träd stannade vi också till vid. Ett både "han och hon-träd" förklarade Putu fnissande och pekade. I mitten av den grova stammen fanns ett hål rakt igenom trädet, men från ena sidan sett växte en gren ner likt en penis, och på andra sidan fanns ingen gren utan endast hålet. Så det var alltså ett tvåkönat träd och mycket speciellt. I skogen och mellan alla långa och ståtliga träd, oavsett hon- eller hanträd, så fanns det också mängder av luriga aporna såklart. Vissa lite väl närgångna. En av dom stal min vattenflaska som satt på sidan av kameraryggsäcken i ett nät. Inget som hindrade en av de klåfingriga aporna, så den fick jag bara se försvinna. Men det är lite sånt man får räkna med i en apskog, man kan komma ut därifrån utan både hatt, vatten, flip flops mm.








JL. Brahmana - Sangeh - Bali - Indonesien

Kipuan Kebo Waterfall (Bortom turiststråken del 4)

Vattenfallen på Bali är otroligt många i antal och inget är det andra likt. Vilket är så fascinerande, för det spelar liksom ingen roll hur många jag ser, jag får aldrig nog. Under dagen med Putu och hennes familj tog hon med oss till KIPUAN KEBO WATERFALL (eller Leke Leke som det också kallas), som inte är så välbesökt av turister (ännu). Ett högt, smalt och vackert vattenfall. Nästan elegant om man nu får beskriva ett forsande vatten på det sättet. Omgivet av underbar natur som vi gick igenom för att nå dit, via enkla stiga och över rejält rangliga broar. Det var inte någon särskilt lång vandringssträcka, men i fuktig miljö och tillräckligt brant på vägen upp för att ett par svettpärlor i pannan skulle leta sig fram.







Det som gjorde den här upplevelsen extra bra var att Putu pekade och pratade om det mesta som växte i naturen. Vi passerade allt från kakao till kryddor och annats som jag aldrig ens hört talats om. Än mindre visste att man kunde äta, men som tydligen var väldigt vanligt i deras matlakning. 

Kipuan Kebo vattenfall är beläget på mitten av Bali ungefär (se kartan för exakt plats). Och från parkeringen kan man även gå till vattenfallet Air Terjun Campuhan, där det också finns en gunga. (Gungor har ju blivit extremt populärt på Bali under senare år, att gunga ut över någon vacker miljö).



Antapan -  Baturiti - Tabanan Regency - Bali - Indonesien